Fyra produktiva veckor är snart trist nog över. I det för det mesta, med några få och grå dagars undantag, skimrande Krøyerland invid det aldrig tystnande Vesterhavet. En välsignad plats på jorden. Det känns som om orden självmant kommer till mig, när jag väl befinner mig på den. Jag har bara att tacksamt ta diktamen. Uppslagen haglar, fåglarna kvittrar och gräset vajar. Och där sitter jag som mottagare i mitt annex, datorn påslagen och beredd. Jag behöver inte vrålrunka som Strindberg kallade det, när man pressar fram texter. För övrigt sällan jag behöver det, jag har lätt för att skriva, kanske alltför lätt.
Nu åter mot det blågula fosterlandet. Via idylliska lilla Helsingør (bilden nedan) och övernattning på Marienlyst med utsikt mot Sundet och Helsingborg på andra sidan. Jag har under fyra veckor verkligen försökt att inte följa med i vad som händer i Sverige. Frestande att skriva inte händer, syftandes på den oföretagsamhet som präglar den politiska ledningen i landet. Den ledning som inte leder. Ständigt nya dödsskjutningar och obehagliga påminnelser om ett land som förefaller att allvarligt falla sönder. Utan att de politiskt ansvariga gör något. De verkar förlamade och bakbundna. Fråga mig inte varför. Men jag skräms av det som sker och fortsätter att ske.
Att ta del av Janne Josefssons avslöjande att biblioteket i Botkyrka bränner böcker av Astrid Lindgren har inte gjort mig på bättre humör. Censur 2017! Vem tar sig rätten och åberopandes vad? Som en vän, tillika fyrtiotalist, skrev till mig: ”Pippis pappa är negerkung och ingenting annat.” Hur än Goebbels arvtagare håller på. Dr Klumpfot torde för övrigt mysa belåtet därnere i hettan. Jag kan heller inte låta bli att undra: vad gör Författarförbundet, tiger och samtycker? Skäms de inte? Det luktar DDR lång väg.
En mycket förvirrad drapa av Martin Aagård i Aftonbladet (http://www.aftonbladet.se/kultur/a/VVkkV/du-ska-dansa-for-jultomten), i vilken Pippi Långstrump ännu en gång stämplas, bidrar till det inre motståndet att återvända. Aagård har jag fram till nu känt som en hyggligt klok och sansad person, men denna text är helt urspårad. Saknar han vettiga samtalspartners?
Juli kommer vad det lider att övergå i augusti. Det är första höstterminen på många år som jag inte har att stämpla in på högskolan, den statliga disciplineringsanstalten. Känslan? Kanske någon undrar. Vemod? Nej, så tusan. Lättnad. Över att slippa usla chäfer, numera är högskolorna och universiteten överlusade med dylika, att reta mig på och hamna i absurda meningsutbyten med, instängande knasiga organisationsrutiner som inte hör hemma på ett förment akademiskt lärosäte, meningslösa personalmöten som stjäl icke återkommande livstid, ostimulerande kolleger som tråkar ut mig. Jag är fri! Jag har sonat mitt brott, höll jag på skriva. Och brista ut i sång.
Bortsett från motståndet mot att åter kliva i land på svensk mark, kan jag längta till min gamla slitna gröna fåtölj, som jag med hjälp av surrning håller ihop. Och därigenom möjliggör att den kan leva åtminstone ett tag till. Jag ser fram mot att få sjunka ned med datorn i knäet och i ordets bästa och mest lustfyllda mening arbeta. Skriva vad jag vill, utan att snegla efter vad som passar. Till skillnad från Aagård behöver jag inte rätta in mig i något korrekthetens strama led. Han och hans gelikar är inte fria.
Jag gläds vid tanken på kommande resor, snart till Durban och sedan Berlin. Tack, gode Gud, för dessa platser som jag älskar. Liksom det Tversted som nu överges för denna gång.
I Staden som skryter med sina hundratusen (bilden ovan) invånare bor jag. Det är allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar