Vårt behov av Auschwitz

Konstnären Carl Michael von Hauswolff använde för några år sedan i utställningen Memory works i Lund, åtminstone påstod han det själv men vad jag vet kontrollerade ingen närmare materialets autenticitet, aska som han 1989 stal med sig från koncentrationslägret Majdanek  för att av samma aska, utblandad med vatten, framställa akvareller. Var konstnären därmed en föraktlig, ”empatidefekt” person, som han kallats av upprörda judiska ättlingar och hans konst att jämställa med ”nekrofili”? Är därmed allt sagt?

Provokationen, eller ska vi kanske rubricera det ”hädelsen”, behöver analyseras och sättas i ett sammanhang. Isolerad tycks den enbart extremt utstuderad. Varför betedde sig von Hauswolff så till synes osmakligt? Kränkte gravfrid och skändade.

Var mannen helt hjärtlös och gjorde allt, bortom alla anständiga gränser, för att skapa

uppmärksamhet och vårda sitt inarbetade varumärke som provokatör? Ställer inte, för att ta det ett steg till, hans agerande frågan på sin spets om konstens frihet: skall allt vara tillåtet bara för att det kallas ”konst”? Anything goes, när det gäller postmodern konst? Vad kommer härnäst, att Tredje Riket presenteras som Tjugonde århundradets främsta installation?

För ett antal år sedan väckte författaren Martin Walser (bilden ovan) stort uppseende i samband med att han tilldelades de tyska bokhandlarnas fredspris. Starkt fördömd blev han av Judiska rådet i Tyskland, när han öppet tog avstånd, med skarp polemisk ton, från vad han kallade instrumentaliseringen av Auschwitz. Anspelande på att olika aktörer skamlöst använder mänsklighetens slutstation, som någon kallade lägret, för diverse mer eller mindre hedervärda syften. Icke minst för att skaffa anslag och skadestånd byggande på skuld och krävande att gärningsmännens efterkommande skall ta ett retroaktivt ansvar och betala. Även om de inte ens var födda när förbrytelserna begicks. I och med sitt utspel kan Walser förstås aldrig mer komma i fråga för Nobelpriset i litteratur.

Kunskapskanalen i SVT sände en dokumentär om nazitopparnas barnbarn. Lägerkommendanten Rudolf Höss sonson konfronterades med judiska ungdomar på plats i Auschwitz. Han förväntades svara på obehagliga, närmast integritetskränkande, frågor från auditoriet, ta avstånd från farfadern, bekänna hur dåligt han mått livet igenom av sin släktskap, att han skulle döda, nota bene den redan hängde, farfadern om han bara kunde. Det hela avlutades med att han gråtande förläts och omfamnades. Ett skådespel som liknade ståndsrättegång och berörde mig som tittare illa.

Men det spelar ingen roll att enskilda oskyldiga hängs ut. Många har av olika skäl behövt Auschwitz, omdömet försvagas därmed. Det ryms även en kommersiell aspekt. Auschwitz som en del av den växande besöks- och destinationsnäringen. Turister dras varje år till resterna av, det delvis rekonstruerade, lägret. I Krakow, och numera på nätet, annonseras om guidade turer till lägret. Måltider ingår. En makaber form av katastrof- eller dödsturism. Men inkomstbringande.

Lägret brukas även för proisraeliska manifestationer under vajande blåvita flaggor, vilket är vanligt i Auschwitz. Staten Israel, som dagligdags förtrycker palestinier och beter sig på sätt som påminner om de tyska bödlarnas, behöver Auschwitz för sin legitimitets, den blir alltmer bräcklig, skull.

Aldrig får de döda ro, tillåts de vila i frid, där borta på den polska landsbygden. Ständigt

grävs de upp på nytt, öppnas lägerportarna. Theodor Adornos ofta citerade undran om hur

skriva poesi efter Auschwitz är som huggen i sten.

von Hauswolffs akvareller kunde ses i samma perspektiv som Walsers agerande. Han

använde inte enbart de döda för billigt sensationsmakeri. Hans konstverk blir en protest, om

än innehållande svårsmälta inslag, mot hur de döda har kommit att användas, precis som

Walser gjorde.

Memory works kan i praktiken, oavsett von Hauswolffs egna diffusa och osammanhängande uttalanden om ”energier” och annat, betraktas som en sådan protest. Det blir den väsentliga innebörden. Provokationen, även med den form han valde, är motiverad och försvarar att göras. Den stör och river sönder stelnade uppfattningar, genererar angelägna samtal. Om det svåra. Det öppna såret.

Att definitivt stänga och avsluta Auschwitz, äntligen lysa frid över de förföljda, plågade och

dödade, är den största respekten man kan visa dem. I stället för alla dessa Aldrig mer! –  detta mantra - och som inte betytt ett knyst. Mördandet har fortsatt. Krigen och utplånandet. Än i denna dag. Lär vi något av historien? Tveksamt.

Tystnad kan vara läkande.