August Strindbergs vemodiga Ensam är en liten, sidmässigt, bok som jag tycker mycket om i hans rika produktion. Tonen i den framförallt, den elegiska men ändå mjukt ljusa. Summeringen av ett ofta stormigt liv, jag kan inte låta bli att läsa den självbiografiskt, som slutade i djup ensamhet. Påminnelserna, genom enkla notater och nedrafsade telefonnnummer, om det liv som en gång var, när livet kanske var mindre ensamt.
Virginia Wolf skrev om behovet av ett eget rum, den skapande kvinnans stående behov av ett sådant. Att kunna stänga dörren om sig för att få vara i fred och inte ätas av plikter och förväntningar. Annars hänvisas kvinnan, om hon är gift eller delar bostad med någon, till att skapa på sidan om. På den tid hon i bästa fall kan norpa åt sig eller som blir över när hushållsbestyren är avverkade. Exemplen är otaliga på kvinnliga konstnärskap som skett i skymundan. Namn som Lee Krasner, Marie Krøyer och Karin Larsson.
Att skriva om ensamheten som fenomen, innebär som jag ser det, att ställa frågor om den, metoden den asplundska: att undra inför ensamheten. Försöka distansera sig gentemot den. Söka olika aspekter att anlägga. Problematisera den.
Till exempel: Är det poängfullt att skilja på frivillig och ofrivillig ensamhet, i den meningen att den första skulle vara självvald? Men är det då längre rimligt att kalla det ensamhet, är inte all ensamhet per definition ofrivillig? Annars är det något annat vi talar om.
Den största ensamheten är den inför döden. Den kan vi inte dela med någon. Det hör till livets grundvillkor, den är absolut. (I den kommande skriften Döden - 31 sortier avhandlar jag detta.)
Skillnaden mellan att vara ensam och leka ensam. Jag tänker på Erik, en liten påhittig pojke på dryga fem i Madrid, som jag haft förmånen att kunna observera när han leker. Han behöver få leka ensam, han behöver sin infinita, som Gert Nilson skulle ha sagt, lek. Och jag känner mig privilegierad när jag bjuds in, kanske snarare beordras, att leka tillsammans med honom. Då tar vi ut svängarna rejält. Däremot har jag svårt för konventionella lekar som Kurragömma och andra. De tråkar snabbt ut mig. Jag behöver det ovissa och gränslösa i det det befriande infinita, liksom Erik.
Olivia Laings Den ensamma staden: Om konst, ensamhet och överlevnad (Daidalos 2017) tillhör mina sommarböcker detta år. Personliga, för att inte säga subjektiva, och inkännande porträtt av bland andra Edward Hopper och Andy Warhol. Av konstnärer som var ensamma och behövde ensamheten för att skapa. Den anlades som en hinna mot en alltför störande och påträngande värld, en utvecklad integritet, om man kan uttrycka det så. Även om de som Warhol kunde omge sig andra människor, minns hans Factory. (Det slår mig plötsligt att Laing enbart har studerat manliga konstnärer.)
Lars Gustafsson har jag ofta gillande citerat: Lås in ditt barn i en garderob om du vill att det ska bli kreativt! Avsocialisera det. Freda det från dagis och dylika infallsdisciplinerande förvaringsinstitutioner. De konstnärer jag själv skrivit om, har inte varit inlåsta i en garderob i en bokstavlig mening (kanske i viss mån Søren Krøyer). Men de har, i en överförd mening, behövt sin garderob. Andra människor kan ju slita svårt på en. Umgänget med andra förskingra fokus och koncentration.
Själv drivs jag av ett starkt behov av att vara med och för mig själv. Mina återkommande Berlinresor kan ses i det perspektivet. Och jag umgås hellre med döda författare, konstnärer och filosofer, i ett slags postum valfrändskap, än med levande döda människor. Som de kolleger jag tvingades dela vardag med. Från dem fanns ingen inspiration att hämta. Med dem kände jag mig ensam om någonsin.
Vad med Laing och hennes egen ensamhet? Varför en bok med detta tema? Bokens idé föddes när hon själv kände sig fruktansvärt ensam, övergiven och utelämnad, efter att ha flyttat från England till New York och i samband med detta övergivits av sin käresta. The big apple, Kanske de ensammas stad mer än någon annan. (Men ensam heter det ju inte på postmodernska, det heter singel.) Laings projekt var att borra i ensamheten, den som inte sällan anses stigmatiserande och föraktlig, nedbrytande, till och med sjukdomsframkallande, försöka finna exempel på positiv sådan, i ett självhjälpssyfte. Bara att skriva om andra ensamma kanske dämpar den egna ensamheten, men bara kanske. Hon upptäckte, men jag tror inte att det var en förlösande upptäckt utan kanske snarare en bekräftelse, att vi alla är mer eller mindre ensamma. Det är inte antingen - eller som gäller.
Genom att skriva och publicera sig, som Laing men förvisso även Skriftställaren, träder man ut och fram i världen. Gör det en mindre ensam, eller förstärks ensamheten? Jag har inget enkelt svar. Kanske två sidor av samma mynt.
Som ensam skribent har man ingen att skylla på. Ensam må man stå sitt kast.
Edvard Munch: Ensam trots erkännande (Bild: Moderna Museet)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar