Håll truten om du inte tycker som vi!

Fyra sommarveckor i Danmark skapar distans till fosterlandet, blicken skärps vare sig man vill eller inte. Även om jag helst, om sanningen skall fram, hade velat vända det ryggen och försjunka i det vackra landskapet med dess scenerier, tyst fundera på existensen. Allt elände, alla problem som framkallar framtidsoro, ängslan inför åt varthän det barkar. Gängmord och kriminalitet. No go-områden där rättsstaten helt ignoreras och poliser angrips. Sexuella förgripanden, kvinnor som inte lämnas i fred. Migranter som inte sköter sig, utan missbrukar att de har erbjudits en fristad, trampar på dem som tagit emot dem. 

Allt det i landet som på distans ser ut som blott förfall, hade jag velat vända ryggen och velat fortsätta på den vägen, för sinnesfridens skull. Men det är omöjligt att göra så. Jag lever ju och verkar i Sverige. Även om möjligheten finns i en framtid att slå ned bopålarna i Danmark. Det frestar onekligen, frestar svårt om ingen förändring sker. Och jag har svårt att se hur den skulle kunna åstadkommas, vilket gör mig nedslagen och modlös. 

Jag blir inte längre rasande över det som utspelas i Sverige, som jag länge blivit. Jag blir sorgsen, alltmer beklämd. Det land som var mitt, är det inte längre. Det har tagits ifrån mig. Jag sade aldrig ja till det, jag erbjöds aldrig möjligheten att rösta för eller mot samhällsförsämringen. Men jag måste vara med och betala, ta konsekvenserna. Jag känner mig överkörd, förd bakom ljuset, överrumplad. 

Vad som slår mig, på distans, är att det numera verkar vara fullkomligt omöjligt att föra ett vettigt samtal i Sverige. Ett samtal värt namnet. Där man argumenterar. Resonerar. Kritiserar. Analyserar. Pekar på svagheter. Drar ut konsekvenser. Får tala till punkt. Tar det vidare. 

Jan Myrdal uttalar sig om Förintelsen. Snabbt, nästan instinktivt, sorteras han in bland förintelseförnekarna, dessa skumma typer. Han fick dock chansen att utveckla sina argument, kunde utnyttja sin replikrätt. Det vanliga är annars att man inte får det, klargöra vad man menar och veckla ut hur man tänker. Stämplarna trycks dit innan man hunnit göra det. De som stämplar vägrar att lyssna klart innan de bestämmer att nu är det nog, dags avbryta och stänga av. Detsamma som att täppa till käften på någon. 

Samme Jan Myrdal, men exemplen kunde mångfaldigas och han är dessvärre inte unik, begår en text i Nya Tider, denna peststämplade publikation. Vad han skriver eller försöker säga, innehållet i hans inlägg, är ointressant för hetsarna och hojtarna i den antiintellektuella mobben, de som vägrar att lyssna klart. Det räcker med att de kan konstatera att han skriver i fel tidning. Och därmed enkelt och behändigt kan stämplas brun, förklaras vara persona non grata och avfärdas utan visare spisning. I en av MittMedias tidningar heter det i rubriken till en ledare att man ser fram mot att få läsa hans dödsruna, skrivet med anledning av Myrdals 90-årsdag 19 juli. Man tror sig förflyttad tillbaka till 30-talets Tyskland och det ursinniga hatet mot de kritiska och nonkonforma, när det ropades på att de skulle undanröjas. Mycket obehagligt, fruktansvärt och det i en ”anständig” och "liberal" tidning. (http://www.na.se/opinion/ledare/grattis-jan-myrdal-ser-fram-emot-din-dodsruna) 

Under taket Sverige ryms numera flera samhällen, eller vad vi skall kalla det (”samhälle” har för mig positiva konnotationer), parallellt. Därför befinner sig landet också i en allt djupare kris. Lag och ordning är satta på undantag. I stället för något enhetligt och sammanhållet, splittrande enklaver. Ett undantagstillstånd behöver och borde införas - så snart som möjligt. Ett samhälleligt överjag återinstalleras, så att gemensamma normer och värden försvaras. Och det blir ett samhälle på nytt. Som alla har att anpassa sig till. Utan att religion eller etnicitet förser en med frisedel.

Juristen Carl Schmitt (ovan) skrev bra om om detta, om undantagstillståndet och vem som i förekommande fall äger kraft att besluta om det, återupprätta lag och ordning. (Den handlingssvage, nära nog förlamade, Löfven förmår det inte, kan jag med förtvivlan konstatera.) Och jag skulle vilja citera honom. Gjorde jag det, ger jag mig den på att jag snart skulle få höra att han var nazist, även från dem som aldrig läst honom ordentligt utan bara går på vad de hört om honom, och att jag traskar i hans fotspår. 

Sverige i dag, betraktat på distans: I stället för det vettiga samtalet, att det får breda ut sig och försvaras, där det lyssnas och görs invändningar, pekas på komplikationer och effekter som inte är önskvärda, bryts det i ett tidigt skede. I stället för: Vad menar du? Hur bygger du under det där? Jag vill anföra följande invändningar och av följande skäl, hör jag: Håll truten om du inte tycker som jag! 

Arma land!