De i smyg eller hemlighet kaxiga

Ernst Jünger

Jag var en gång hembjuden på middag till dokumentärfilmaren Björn Cederberg när han bodde i Östberlin. Nyrenoverad lägenhet men svårt förfallen husfasad, så där som det kunde se ut i Prenzlauer Berg i Östberlin, turistbussar brukade stanna till utanför huset och låta resenärerna förfasas över förfallet.

Björn gjorde en film om Ernst Jünger, någon affinitet uppstod dock inte mellan de två, intelligensaristokraten Jünger, med mycket egna och originella skrifter bakom sig och jämbördig med några av de största germanska andarna, lät med all önskvärd tydlighet den yngre förmågan förstå att de spelade i olika intellektuella divisioner. Jünger uppträdde arrogant och överlägset, höll Cederberg kort. 

Björn gjorde även en mycket intressant film - Förräderi (1994) - om den person alla trodde var dissidenternas beskyddare framför alla andra i DDR: Sascha Anderson. (Den äldre och den yngre Sascha på bilderna nedan.) Men det visade sig att han samarbetat med Stasi och villigt läckt om regimkritikerna. Betecknande för Sascha var att han inte gick med på att han gjort något fel, han vägrade lyssna till Björns avklädande frågor. Långt efteråt, strax innan jag kom på middag, hade Björn träffat Sascha i mataffären, den senare hade då återvänt till Östberlin som om inget hade hänt. Han kunde fortfarande inte förstå vad han gjort för fel, slog lika energiskt ifrån sig som förr.

 

Som Wolf Biermann (nedan), den som först avslöjade Anderson och gjorde det med buller och bång inför kamerorna och mikrofonerna medan Anderson skrek att Wolf inte var riktigt klok, en gång sa: den du minst misstänker, där har du din man. 

För övrigt kan konstateras att DDR inte hade stått många dagar utan alla dessa, närmare en kvarts miljon, Stasis Inofficiella Medarbetare som de kallades. De som var beredda tjalla på arbetskamrater och vänner, ja till och med på familjemedlemmar. När arkiven öppnades på Norrmannenstrasse i Berlin, efter att Muren äntligen fallit, avslöjades de rysligaste handlingar.

Vad får en människa att agera som hon gör, alldenstund hon sviker sina medmänniskor? Och hur rättfärdigar hon sitt handlande inför sig själv? 

Under ett långt akademiskt yrkesliv hade jag med dem att göra, osäker på hur de ska benämnas, kanske: de i smyg eller i hemlighet kaxiga. Minns speciellt den gången jag skrivit en satirisk debattartikel där jag påstod att jag tvingades godkänna kreti och pleti, intellektuellt lytta och halta, på högskolan för att ekonomin skulle gå ihop. Artikeln väckte uppmärksamhet även på riksnivå.

Många kolleger runt om i landet mejlade mig och gav helhjärtat stöd. Men ingen, säger ingen, var beredd att stå för det offentligt. Det bads, ja rentav vädjades, om anonymitet. Jag frestades publicera mejlen, trött på att folk orkade hålla på som de gjorde, som hade de ingen skam i kroppen dessa högt välutbildade akademiker.

Genom åren har jag haft dessa de i smyg eller hemlighet kaxiga som nära kolleger. Bladet taget från munnen när det inte kostade något, när någon chef eller annan makthavare inte hörde på. Annars kryperi och följsamhet. Inställsamhet och fjäsk. 

Så enkelt moralisera. Och så modig var jag kanske heller inte själv alla gånger. Men om jag låter bli moralen: hur hanterade de sin spegelbild, dessa i smyg eller hemlighet kaxiga? Kanske gjorde de en Sascha Anderson, lade beteendet tillrätta inför sig själva. Och förmådde vrida till sitt liv på det sättet. 

Nå, jag förstod mig aldrig på dem. Och definitivt inte på dem som sprang till min sista chäf för att skvallra på den mot verksamheten kritiske Ekstrand, något den senare ju aldrig stack under stol med. 

Ynkryggar.