Johan Asplund i sitt esse!

”Näst Johan Asplund landets mest litteräre sociolog”, skrev en älskvärd recensent om mig en gång. Klart jag sträckte på mig, glänste som en kyrktupp och visade, skamlöst narcissistiskt, recensionen för vänner och kolleger. 

Omnämnas, för att inte säga upphöjas, på det sättet, jämföras med den välskrivande essäisten! Samhällsvetaren som för sina excellenta essäer tilldelades Läkerols kulturpris. Vilken annan samhällsvetare skulle ha kunnat komma ifråga?

Johan Asplund förknippar jag främst med spetsförlaget Korpen, oumbärligt för oss yngre doktorander när vi radikalt bröt oss ur den borgerliga sociologiska anpassningsideologin, i Göteborg med legendaren Gert Nilson, kreativitetsmaskin och projektmakare av födsel och ohejdad vana. 

En rad böcker ur Asplunds hand, varav flera fått nästan klassikerstatus: Om undran inför samhället, Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft, Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet (gav mig äntligen ett begrepp för en oavbrutet pratande arbetskamrat som gick mig på nerverna). 

För att inte tala om Det sociala livets elementära former som jag tror fortfarande används som kurslitteratur vid olika lärosäten. 

År efter år har boken funnits på kurslistorna i sociologi. Och varför byta ut den, vilken annan sociologibok klår den? Jag bara frågar. Men Gert Nilson sa en gång till mig att det bara berodde på lättja hos kursansvariga, det var behändigt att bara lägga in Johan ännu en gång. 

Men pengar blev det förstås till förlaget.

Asplund, den styve stilisten in his own way (eller skall det vara fashion?). 

I en samhällsvetenskaplig, akademisk fabriksmiljö där inga stilpoäng delas ut, det skrivs krångligt, omständligt och ofta nästintill oläsbart illa, och skulle sådana poäng delas ut, skulle många av dem som stilistiskt inte ens når upp till fotknölarna på Asplund få det svårt.

Förvåna mig, vädjade Lars Forssell en smula uppgivet i en dikt. Och det har han alltid varit bra på, Asplund, med sina överraskande uppslag och egna ingångar. 

En förmåga att problematisera och perspektivvända på det till synes vardagliga, skapa social dramatik av det på ytan triviala, förmågor jag vet Gert Nilson uppskattade mycket. 

Kliv av käpphästarna, manade Asplund. Vidga ditt aspektseende, tänk nytt och annorlunda om samhället och det du kanske trodde var färdigutrett. Vänj dig av med dina synvanor. 

Man skulle kunna travestera Majakovskij om Marx: Att slå upp Asplunds alla böcker var som att slå upp fönsterluckor. 

Apropå slå, i bok efter bok slog han oss andra samhällsundrare på fingrarna i sin unika förmåga att utvinna nya betydelser, se det vi inte såg, hur vi än ansträngde oss för att kritiskt glo och framstå som begåvade. 

Och det vete f-n hur han bar sig åt. Inte kunde man lära sig det på kurserna i sociologisk metod i alla fall!

I Ord för ord. En polygraf, som för mig av obegriplig anledning inte kommer ut på Korpen utan på Daidalos, möter jag inledningsvis en annan Asplund än tidigare. Underhållande har han i och för sig alltid varit med sin stilistiska elegans, men inte som i denna bok. 

Här är han dräpande och slagfärdig, inte sällan utförs rena lustmorden eller avslöjas utan vidare spisning att vetenskapens modefigurer liksom kejsaren är nakna. 

En tidigare innesociolog som Bourdieu får sina fiskar varma, de porösa begrepp hans epigoner rört sig med, utan att närmare kunna bestämma innehållet, mest slagit varandra i huvudet med. 

Liksom den uppburne Balzac med alla sina adjektiv, en författare inte att avnjuta utan uthärda, konstaterar Asplund beskt. Den teoretiskt extremt torftige Skinner kallas ”grobian”. 

Frenologer och grafologer genomskådas och avfärdas med härligt humör. Liksom skrupelfria psykologiprofessorer, tjugofemöresintellektuella, som säger sig kunna bota studenter med 

”talängslan”.

Självkritik och självironi saknas inte, som när han blickar tillbaka på egna undervisningsinsatser. 

Eller när han träffade en dåtida uppburen sociolog som Harvardprofessorn Homans i Upsala. 

I samma andetag hinner han konstatera att Torgny Segerstedt krystade sig fram på knackig engelska när han skulle introducera Homans, denne avbröt barmhärtigt nog honom tämligen snabbt. 

Att han såg ut som han gjorde, Homans liknade på pricken en tjurnackad amerikansk snut, lockade Asplund till att begå den text som finns i boken. Homans var ingen stor teoretiker, hans böcker snarast fiaskon, men han var passionerad, det ger Asplund generöst honom. 

Liksom C Wright Mills, mannen bakom The Sociological Imagination, som Asplund beklagar att han inte hann träffa, innan denne gick bort.  C Wright Mills, säkert en inspiratör. Boken skrevs dessutom i den danska huvudstaden, på den institution där Asplund var anställd.

Jag skrattar högt gång på gång, kan inte lägga ifrån mig boken utan sträckläser medan sädesärlorna därute på altanen i den ljusa juliaftonen kvittrar efter mat (jag projicerar, inte vet jag varför de kvittrar, jag kan ingenting om fåglar). 

Jag kan inte låta bli att tänka antihjälte och den österrikiske författaren Thomas Bernhard (det är ett högt betyg). 

Som när Asplund berättar om att han efter en vad han ansåg vara en totalt misslyckad föreläsning i Köpenhamn, där andra halvan av föreläsningen försvann som i ett töcken, plötsligt finner sig instuvad i en gammal Citroen. 

Han har fått skjuts efter föreläsningen av en student men minns inte hur han hamnade där i den risiga bilen. 

En dråplig situation. Och det är bara en i boken.

Så här har jag aldrig upplevt honom förut. Men det skulle inte vara Johan Asplund om inte de oefterlikneliga essäerna också kom. Om barndomen. Och om Joachim Israel. Ulf Linde. 

Asplund framställer den senare som ett riktigt kulturoriginal, lägg till en olycklig kärlek till tankstreck. 

Han berättar, jag förstår dock inte riktigt poängen med det, om ett meningsutbyte fram på småtimmarna en gång om Louis Althusser, varken Linde eller Asplund var ju ett dugg intresserade av fransmannen. 

Essäer fulla av typiskt asplundska formuleringar, även många av dem framkallande ett leende eller åtminstone ett fniss. Skapade av den blick och observans som bara tillhör honom.

Skulle jag marknadsföra boken, skulle jag kort och gott skriva: Varsågod, här är Johan Asplund i sitt esse!