Tjocka Steve, Enkan som led av vattenskräck, Forken vars far flytt undan kommunistdiktaturen i Tjeckoslovakien, Anonyme Åke och så Skriftställaren som pojke. De försvurnas gäng. De fem musketörerna. Höll ihop i vått och torrt. Ja, inte i vått kanske, med tanke på Enkan.
Vi var sammansvetsade med god stämning och många fantasifulla upptåg. Konstigt att den tillbakadragne och försynte Skriftställaren fick vara med. Det slår mig plötsligt: När jag tänker på mina år i folkskolan på Murgårdsskolan (ovan) i Sandviken, ja även den övriga skoltiden, kan jag inte minnas att det förekom någon mobbning. Kanske såg jag ingenting, kanske blundade jag. Kanske har jag förträngt. Kanske, outhärdliga tanke, tillhörde jag mobbarna. Den tanken slår jag genast bort. Den stämmer inte med min självbild. Och jag brukar faktiskt minnas mörka saker jag gjort. Och våndas. Ha samvetskval. Även långt efteråt.
Som handledare kom jag att arbeta med uppsatser, alltid skrivna av kvinnor värt att notera, som handlade om mobbning. Jag minns speciellt en, jag vet att uppsatsförfattaren besatt egna erfarenheter som tjänat som drivkraft för att skriva, som baserad på intervjuer med mobbade beskrev en diffus gråzon. Där den utsatte börjar vackla och undra om det verkligen är mobbning det som pågår, eller ”bara” dumma skämt och obetänksamma gliringar. Nedbrytande i vilket fall som helst, förstås. Med risk för att man lägger det på sig själv, man tror att man är onödigt känslig eller överdriver. Kanske landar i självförakt.
En annan uppsats, också den med ett empiriskt underlag, drev tesen att i sociala sammanslutningar, särskilt i mindre grupper, där förekommer alltid mobbning. Som om det vore en mekanism eller socialpsykologisk lag. Jag tänker genast arbetsplatser och utseendet av syndabockar för att lätta på trycket, kanske slippa vända blicken mot sig själv. (Osökt går tanken till de senaste dagarnas turer runt Löfven och kompani.) En gång fällde jag spontant kommentaren under en föreläsning: - Det är märkligt att svenskt arbetsliv kan fungera en enda dag med så många idioter till chefer. Utgående från att dylika lätt görs till syndabockar. Det förtar inte att många chefer verkligen är jubelidioter. Men inte alla, om vi skall vara snälla.
Arbetslivsforskaren Ingela Thylefors skrev en bok som just hette ”Syndabockar”. Hon genomförde en undersökning av en inofficiell sammanslutning som kallade sig Exodus. De mobbades sammanslutning. Människor som hamnat i onåd, ute i kylan. Poängen var att utmärkande för dessa var att de hade hög moral och demonstrerade stark integritet, inga rättshaverister, fula missvisande ord, eller tokskallar. Straffades, är det frestande tänka, för detta, när de i själva verket borde ha premierats. Frystes ut. Tills de självmant sa upp sig, eller i yttersta fall tog sig av daga när de inte orkade mer.
Jag kände en gång en person knuten till ett statligt verk I Sundsvall som råkat ut för detta, att hamna i kylan. Efter en kontrovers med en chef, en av alla dessa som inte förstår vad dialog och kommunikation är. Han gav mig en skrämmande inblick i hur illa människor kan behandla andra. Så tarvligt och på så låg nivå att man inte tror att det är sant. Från Högskolan i Gävle kunde jag också lämna exempel på den värsta tarvlighet. Att folk inte kan vara som folk, som min morfar brukade säga.
Kan vem som helt blir förövare? Vem som helst offer? Det finns de som hävdar det. Jag blir plötsligt osäker. Under mitt långa liv har jag mött människor som av en eller annan anledning förefallit predestinerade till att bli mobbade. Jag har fått den känslan. Jag värjer mig mot slutsatsen: den som inte kan försvara sig, råkar illa ut. Underförstått: det är skamligt att vara svag, då klarar man sig inte. Harald Ofstad skrev förresten en mycket bra bok om vårt förakt för svaghet.
Det börjar lukta socialdarwinism och Tredje Riket. Den starke har alltid rätt. Den svage är dömd att gå under. Mycket otrevlig slutsats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar