Frisörsalongen i Helsingør

- Lööf!

- Är det löv på Köpmangatan?

- Ja… ?

- Ut och sopa då!

Luren snabbt på. Under glada skratt. Så där höll vi på, kompisarna och jag. Tjocka Steve, Enkan som led av vattenskräck, Forken (hans farsa flykting från Tjeckoslovakien), anonyme Åke och jag. Busstreck. Men oskyldiga, kan det med all rätt tyckas. I jämförelse med nidingdåden nu. 

Äpplen pallade vi. Hallon hemma hos min morfar och mormor på Seegatan. De hade hallonbuskar. Jag hade inte avslöjat för kompisarna att vi skulle nalla hemma hos dem. Morfar ertappade  oss. Uppifrån ett fönster hördes plötsligt:

- Kom upp så får ni mjölk till hallonen, Lars!
Tablå. Gardin ned. 

Jag var morfars ögonsten så jag kom undan utan efterräkning. 

Fem år gammal ville jag imponera på äldre grabbar i grannskapet. De hejade på:

- Ta den där ramsan så får du vara med oss och leka. 

Det var oemotståndligt det löftet, som jag uppfattade det. 

Jag for ut: - Kuken och fittan spelade boll. Kuken vann med fyra noll. 

Bröstade mig. 

Jubel. Men uppifrån köksfönstret på Barrsätragatan 48 mammas röst, grabbarna hade förstås noterat hon fanns på plats där innan de uppmanade mig att dra ramsan och inväntade nu förväntansfullt vad som skulle hända:  

- Nu kommer du in, Lars! Marsch, pannkaka!

Ingen kunde låta så barsk på rösten som min mamma. 

Väl inkommen och slokörad: 

- Usch, så fult! Vem har lärt dig det där. Jag borde tvätta munnen på dig. Och glöm inte att Gud hör allt.

Det sista värst att få veta. Jag som bad aftonbön.

Barndomens år där i Sandviken, det Sandviken som jag lämnade men som aldrig lämnat mig. Så förskräckligt länge sedan. När det gamla Bruket fortfarande stod, gator med namn kopplade till Verket och den helgonförklarade familjen Göransson. Mormor levde, min älskade lilla mormor, med det ömsinta leendet och den varma tröstande famnen, som kräftan tog och berövade mig henne. Min hund Sussi, vapendragaren och beskyddaren. Mamma stod fortfarande i mjölkbutiken. Kraftiga underarmar, lyfte obesvärat tunga mjölkkannor. 

Det skimrar. Vemodet är en liten men aldrig fladdrande låga som jag värmer mig vid.

Jag klippte mig hos en som hette Svahn. Högt hårfäste, pomada som glänste vid tinningarna. Han kammade sig ofta och hade en anställd, en yngre förmåga, vid namn Blom. Lätt för att rodna, rödblommig som man sa. En gång gick jag dit för att som vanligt snagga mig och som alltid med rabatterat pris. När jag kom hem, blev pappa rasande, han tyckte Blom klippt fult. Alldeles för kort. Trots att snagg var beställd. Buttert:

- Du ser ju ut som en Sing Sing-fånge!

Tog mig med till salongen, skällde ut Blom vars kinder snabbt färgades rosenröda. Kunde jag bara ha sjunkit genom golvet. Blom stammade fram något.

När vemodet gör mig till hjärtats fånge och jag blir sittandes handlingsoförmögen med blicken riktad mot ett avlägset sjunket och oåterkalleligt förflutet, behöver jag bara påminna mig den gången när pappa i min närvaro sträckte upp Blom. Då försvinner vemodet snabbare än en avlöning.