Kim Larsens Kvinde min påstås vara det mest populära musikstycket vid danska bröllop. Många danskar kan hela texten utantill. En mycket tilltalande text i sin avskalade enkelhet, Kim är det enklas poetiska geni, han kan snickra sina melodier så att de fastnar och dröjer kvar, utan att man plågas och griper efter hagelbössan (som när man lyssnar till Ledin eller Gessle). En svår konst.
Enkelt och stilrent skall det vara, för att det skall ta, som i Nils Ferlins I folkviseton. Den citerade jag ett par rader ifrån när min äldsta dotter gifte sig för första gången: Min kärlek är din / din kärlek är min / Och gråten är min när du gråter. Vackrare kan det knappast sägas. Ferlin skrev dikten som en bröllopsgåva till vänner. Och nog låter den som en folkvisa. Ännu mer när trubaduren Torgny Björk framför den, kongenialt tonsatt.
John Lennons All you need is love har jag alltid haft svårt för, det fläskas lätt på för mycket när den framförs, arrangemanget riskerar vara överarbetat. Tar jag inte helt fel, skrevs den på beställning och framfördes för första gången vid en nyårskonsert. Bättre är Lennon på sista LP:n Double Fantasy när han skalar av, den karakteristiska nakna rösten bär fram den ömsinta texten till Woman, hyllningen till Yoko.
En uppfinning av borgarklasskäringar, muttrade en kvinna avfärdande om kärleken. Sedan trillade hon själv dit när hon sprang rakt in i den rätte, gick helt förlorad. Kanske önskar hon bitit sig i läppen.
Terapeuterna, förklaringsterroristerna höll jag på skriva, odlar sina avromantiserande teorier om detta vi kallar kärlek. Kanske särskilt familjeterapeuterna (en på bild nedan, eller om hon kanske snarare bör tituleras samlevnadsexpert), ”om prästen lever på synden, lever dom på vår olycka”, som någon sa. Kärleken bör, enligt ”experterna” på samlevnad, förstås som i själva verket något annat. Och då låter det inte lika fint. Det kan handla om ett kontrollbehov. Eller längtan efter mor eller far och lycklig barndom som aldrig fanns. Eller kompensation. Eller ensamhetsskräck. You name it.
Det är som om det i världen inte fanns något som kunde, eller förtjänades, kallas kärlek i sin egen rätt. Jo, till barn. Eller till hundar och husdjur. Men mellan människor? Är det inte bara något vi hittar på i förälskelsens psykotiska och förblindade ödesstund? Sedan går det över. Och vi kommer till sans. Till nästa gång.
Lita på hjärtat?! Detta opålitliga instrument! Det kan ju leda en totalt fel. Det har man ju hört. Det finns till och med en galen ekonom som vunnit prestigefyllda pris på att förespråka att man nyktert skall betrakta även nära relationer som affärsföretag: se till så att du ligger på plus och inte går i konkan. Ge inte mer än du kan få in.
Därför skriver de visa och kloka, de på förhand förstelnade var det ytterst nära att jag sköt in, äktenskapsförord som reglerar i detalj hur saker och ting skall fördelas om det spricker, från början byggs misstro och skepsis in, ett implicit ifrågasättande av den andra. Men man kan ju aldrig vara säker på att ett förhållande består. Bäst att försäkra sig, se om sitt hus. Hålla huvudet kallt. Och, mister du en, står det dig tusende åter. Ingen är oersättlig, är du med?
Jag har nyligen lagt ifrån mig en bok om Jack Kerouac och beatgenerationen. Jack blev med tiden uttalad zenbuddist. Då lärde han sig: det är inte svaren det är fel på, det är frågorna. Jag förstår och tar det till mig. Sluta fråga om kärleken, om den finns. Frågan är felställd.
Älska bara! Ge efter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar