Döden kan dra åt skogen!

Den mångsidige Sam Shepard, en av mina stora favoriter både som dramatiker och skådespelare med en alldeles särskild begåvning, har avlidit i sviterna av ALS. Denna fruktansvärda sjukdom som långsamt och på det mest djävulska sätt plånar ut den drabbade. 73 år gammal var Shepard. Jag trodde att han var äldre. 73 år. Det är för nära där jag befinner mig nu, ynka futtiga fem år bort. Orosskapande.

Om någon plötsligt skulle vända sig till mig och deklarera: Nu har du fem år på dig. Din återstående tid är utmätt. Mer får du inte. Vad skulle jag göra? Fem år, det är ju för satan ingenting. Det räcker inte till någonting. Resa jorden runt? Föga lust. Reparera trasiga relationer? För kostsamt och krävande. Förmodligen skulle en sådan tidsbestämd dödsdom lamslå mig. 

Handen på hjärtat. Döden som fenomen är ingenting annat än ett hån mot livet. I ett existentiellt perspektiv. Om man inte, som i Shepards fall, eller flera av mina närstående inklusive mina föräldrar, plågas av en dödande sjukdom bortom bot och hjälp. Eller om man är så översiggiven trött på livet, att man bara vill hoppa av. 

Annars, ett hån och en provokation. Vi har bryskt kastats ut i tillvaron utan att be om det. Men de flesta av oss vill inte kapas av från den. Vi kan dock inte låta bli att någon gång ramla ned i funderingen: Varför överhuvudtaget födas, när man ändå måste dö? Lätt och begripligt att det föder meningslöshetskänslor. Vanitas, allt är förgänglighet och inget annat. 

Jag skriver på en text med namnet ”Döden - 31 sortier”. En ambition med texten är att den ska bidraga till att motverka banaliserandet av döden. Döden som fenomen. Jag vägrar, fortfarande i ett existentiellt perspektiv, gå med på att det skall betraktas som något självklart eller naturligt att vi skall dö. Så ta mig fan, det är! 

Döden är en utsläckare. En fiende. Som tar mitt skrivande ifrån mig. Den vackraste livsdagen, som denna med sol och vita molntussar och glittrande vågor. Det skimrande Krøyerland. Mina vänner och min kärlek. Rubbet, ta mig tusan. 

Vad mig anbelangar, kan döden dra åt skogen. Jag behöver den inte. Jag vill inte ha med den att göra, som det sägs i Vilhelm Mobergs ”Din stund på jorden”. 

Anonym gravsten

Jag har sett människor somna in på ett banalt sätt. Ordet banalt låter nedsättande, jag vet. Lugnt och stilla. Utan att göra något större väsen av det. Som om de stämplade ut efter ett levnadsskift och så var det ingenting mer med det. Det bekommer mig illa att bevittna sådan död. Väcker protester i mig. 

Åren i livsfabriken har klarats av. Som i dödsannonserna över död metallarbetare: ”Algot Lundström har avlidit. Plikttroget skötte han sitt arbete. Han pensionerades efter 52 år på Sandvik. Fritidsintressen fiske och familjen.” 

Minneslunden, Skogskyrkogården

Begravning med kaffe och den obligatoriska smörgåstårtan och sedan är det avklarat. That was it. Det vänder sig i mig. Att lämna livet är ju en tragedi. Aldrig får vi komma åter. Det är slutgiltigt. Kan aldrig bli banalt. Men de flesta dödsannonserna är disciplinerade. Vi går ned i graven lika disciplinerade som under livet. Hallå! 

På kyrkogårdar i Östberlin i forna DDR har jag strosat bland anonyma gravar. Avskyvärt. Som förblev vi oskrivna blad, obemärkta och oväsentliga. LIksom minneslunderna i Sverige. Passar ett sekulariserat land som håller på att avkristnas. Där ingenting egentligen betyder någonting.

Skriftställaren i tankar

Osorterade tankar. Jag vet. Infantila. Jo, då. Desperata. Svarta. Omöjliga. Framkallade av Shepards död. Vad göra? Jag skriver vidare på mina sortier.