Min Sussi och jag

Det kändes som om han varit borta en evighet. Jag hade traskat runt som en osalig ande i den lilla lägenheten, inväntades honom. Pappa kom tillbaka, allvarlig och tillknäppt, efter fullgjort uppdrag. Kopplet i ena handen, det koppel som min framlidna syster sedan sparade och hade liggande framme i bokhyllan jämte ett fotografi föreställande pappa och Sussi. 

Kopplet i handen. Men ingen Sussi. På omvägar fick jag sedermera veta att hon avlivats med slaktmask. Jag vågade inte fråga pappa om några detaljer. I stället målade jag upp hemska  fantasibilder där en svart mask träddes över hennes huvud. Fast hon gjorde motstånd. Hon var ju ingen lydig hund, hon hade en mycket stark egen vilja. 

Tumörerna i underlivet betydde att hennes liv på jorden var över. När slutet närmade sig blev hon argsint mot i stort sett alla utom mig. Min kompis Birger, som stammade och var hundrädd och inte gärna följde med mig hem, morrade hon åt, till och med nafsade efter honom. Fast jag strängt beordrat henne att låta honom vara. Hon låtsades lyssna men struntade sedan fullkomligt i förhållningsordern. 

Sussi var en welsh terrier. Men slank och fin, inte så kraftig och övergödd som sådana hundar kan bli. Trots att mamma inte snålade med godbitarna när hon utfordrade henne. Torrfoder visste vi inte vad det var på den tiden. Riktig mat skulle det förstås vara. Människoföda. Isterband och stuvad potatis om Sussi själv fick välja. Ordentliga portioner. 

Fin teckning hade hon, starka färger. Riktiga hundfärger. Svart och brunt. Till det pigga, vakna ögon att upptäcka världen med. Innan synen började ge vika. 

Hon stack i väg om morgonen så fort någon öppnade ytterdörren. Inväntade avvaktande det rätta tillfället för att sedan snabbt pysa i väg. Sedan kunde hon hålla sig borta i timmar. Återkom tilltufsad efter slagsmål med katter som lurade in henne under farstubroarna på Bruket, en fälla. Och där i dunklet rev henne med vassa klor.

Hon var min förtrogna, min allra bästa vän och obrottsligt lojal. Att lita på i alla väder. Jag kunde avslöja vad som helst för henne, utan att befara att det skulle föras vidare. Jag brukade sitta tätt intill henne, drog med fingrarna uppe på skallen där pälsen var tilltrasslad, något hon älskade, och viskade saker in i hennes öra. Det kunde röra mina föräldrar eller lärare i skolan. 

En gång bevittnade jag hur pappa blev riktigt arg på henne, när hon vägrade komma på inrop, inte första gången i och för sig.  Han ropade och visslade, ropade och visslade. Han svor och slog efter henne med kopplet när hon till slut kom och befann sig nära honom. Jag glömmer aldrig den blick hon den gången skickade mot mig. Som om jag svek henne.

Men jag vågade inte ingripa, jag hade för stor respekt för min far. När hon nu jagar efter och slåss med katter i de sälla jaktmarkerna hoppas jag hon förlåtit mig. Hon svek ju aldrig mig.