Att åldras är ingenting för mesar, lär den urstyva men ofta i sina roller lite otäcka och skrämmande Bette Davies (ovan), som jag tror blev riktigt, riktigt gammal, ha insett. Åtminstone så citerar Ben Kingsley (fyrtiotalist precis som Skriftställaren) henne i den vemodiga filmen ”Elegy” (2008). Där han spelar en universitetsprofessor i New York som plågas av sitt åldrande och inte får bukt med det. Och som leder honom, med den negativa självbild han nära nog maniskt framkallar, till att välja bort en yngre kvinna han svårt förälskat sig i.
Kärleken är besvarad. Men han är nästan paniskt rädd att åldersskillnaden skall ställa sig mellan dem och förstöra förhållandet. Trots att hon idogt försöker försäkra honom om motsatsen, fram till att hon tröttnar.
Åldersrädsla urholkar själen, kunde man, travesterande Fassbinder (som dog ung), säga. Det slutar med att professorn och den unga kvinnan (insjuknar i bröstcancer, slår det mig nu) inte får varandra, som min mor skulle ha uttryckt det. Han förlorar henne med sitt ältande.
Linn Ullmann har skrivit om sin berömde far, Ingmar Bergman, som en gång undslapp sig att det är ett heltidsarbete att åldras. Och måste utföras varje dag. Förmodligen menade han att det är ett heltidsjobb att hantera åldrandet. Enär tecknen skoningslöst visar sig fortlöpande. Som ett dåligt skämt föreslog jag min trogne vän, astrologen Hasse, när han uttryckte bekymmer över att behöva konfronteras med sin spegelbild: - Ja men, sätt på dig solglasögon, då!
Skådespelerskan Eva-Britt Strandberg hävdade vid ett tillfälle att hon bär sina rynkor med stolhet, sina åldersringar. Ursäkta en enkel själ från Sandviken, men f-n tro´t. Rationalisering skulle en psykolog säga. Nog valde man väl bort årsringarna om man kunde och var slät som ett manglat lakan i nyllet, rätta mig om jag har fel.
Är det värre för en karl, är det en genusfråga? Håret vitnar, utan att man kan hejda det. Färga det skulle bara göra det hela värre. Man riskerade se ut som en avdankad tjugofemörescharmör. Och man försöker i sin nöd intala sig att man åtminstone har håret kvar, till skillnad från jämnåriga med antingen måne eller kalfjäll. Man får ta till sådant där. Mustaschen, fordom svart och buskig och man kunde tagits för en dubbelgångare till Nietzsche, vitnar. Raka av den och se ut som ett gammalt gélehallon? Nja.
Balansen har blivit sämre, man finner sig själv utförandes balansövningar två gånger per dag, medan man tar tid på klockan. Och resligheten och den stadiga framtoningen som en gång var utmärkande för Skriftställaren! Man springer i badrummet flera gånger per natt. Reklamannonser om diverse hjälpmedel känns som om de är riktade direkt till en. ViatePro, medel mot förstorad prostata, you name it. Spär bara på obehagskänslan. Plötsligt noterar och påminns man om defekter som nyss inte fanns.
Man försöker säga till sig själv: - Javisst, du åldras, det kan du inte göra något åt. Men alternativet är ju klart värre. Fundera på det, du.
Så börjar man, utan att kunna låta bli hur meningslöst det än är, att spekulera i hur många år man kan tänkas ha kvar. Och då känns det ju heller inte speciellt muntert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar