Smörhönor och medborgarlön

Jag minns det inte själv. Jag fick det nog berättat för mig. Kanske mamma som sent i livet förtäljde. Nu, när hon och de andra i den ursprungliga familjen Ekstrand är borta och endast Skriftställaren återstår, sjunker oåterkalleligt det förflutna. Jag har ingen att fråga. Till hands ett ofullständigt fotoalbum som påbörjades av mina föräldrar när jag fyllde fyra. Men bilderna talar inte. En bild säger inte mer än tusen ord.

Jag kunde väl ha varit fem, sisådär. En måhända beskäftig och lillgammal grabb. Vi bodde i en liten, trång lägenhet på Barrsätragatan 48 i Sandviken. Gemensam dusch i källaren. Man måste boka tid. Mammas bästa väninna, den snälla och varmhjärtade Lisa (jag döpte några år senare min japanska dansmus efter henne), cyklade förbi och vinkade glatt. Jag ropade: - Gå upp till mamma, tant Lisa! Så kan ni ha gemytlig stund.

Gemytlig stund, det var mammas uttryck. Kokkaffe och nygräddade smörhönor. Någon gång wienerbröd från Isakssons bageri. Långsmala, frasiga och delikata, smälte i munnen. Eller franska våfflor, som mamma älskade. Kokosbollar kunde också förekomma, men sällan.

En fredad stund mitt i den hektiska vardagen. Mitt i arbete och bekymmer av olika slag. Jag minns, för i detta fall minns jag trots att minnet bara blir allt sämre och sämre, med stort välbehag dessa gemytets stunder vid köksbordet. Detta att hygge sig, som dansken säger. Ett träffande uttryck. Pappa instämplad nere i Verket. 

När jag skrev min första bok om medborgarlön, ville jag döpa den till ”Den välsignade tiden”, inspirerad av Ernst Bloch. Den store tänkaren med sin hoppets filosofi och drömmen om det som ännu inte är. Tiden bortom löneslaveri, den välsignade. Ägnad åt kontemplation och skapande. Men min förläggare, Gert Nilson på Korpen, ville bestämt att boken skulle heta ”Den befriade tiden”. Och så blev det. Gert gav sig inte. Kanske ingen sämre titel än den föreslagna.

Jag gick i fällan: Att i uppföljaren ”Arbetets död och medborgarlön” räkna på om en generell medborgarlön är ekonomiskt möjlig. Häromdagen såg jag boken refererad i en tämligen färsk avhandling i nationalekonomi från Lunds universitet. Jag skäms lite för mina primitiva beräkningar. Men synpunkterar någon, anför jag bara min docenttitel i ekonomi. Äh, jag skojar.

Det är ju medborgarlönens frigörande, offensiva potential som skall lyftas fram! Vad den kan locka fram hos oss förstelnade och visionsfattiga, inlåsta i tankeburar. Det som nu slumrar.  Eller är förbjudet. Det förstod tidigt eldsjälen Kicki Bobacka och andra medborgarlönsförespråkare. Och, naturligtvis. Basinkomst skall det INTE heta! Fy sjutton, vilket trist ord! 

Med medborgarlön väntar många gemytliga stunder i ordets bästa mening. Vi slappnar av. Kreativitet och skaparkraft frigörs. Vi börjar frivilligt att företaga oss saker. Hitta på. En annan värld börjar hända. Den vi inte visste fanns. Den löneslaveri och plikt, anställning och att inte våga, skymde.

De gemytliga stunderna med mamma i Sandviken minns jag som de allra bästa från tiden före folkskolan. (Jag gick en dag i förskola, sedan fick jag nog.) Högtidsstunder. Och, förresten. ”Fika” säger jag aldrig. Detta gräsliga ord. Dricka kaffe heter det. Civiliserat och upphöjt.