Hanna Krall, judinna och född 1935. Samma år som min älskade framlidna syster. Överlevde i Warszawa tyskarna och judemorden. Gömdes av polacker. Det fanns uppenbarligen anständiga sådana. Mitt i utplånandet. Måhända undantagen som bekräftade antisemitismens blodiga regel.
”Hjärterkung” (Ersatz förlag) är direkt plågsam att läsa. Jag överdriver inte. Jag lägger bort den efter några sidor. Måste ta paus från den. Långsamt, så långsamt som aldrig annars, läser jag. Värjer mig. En inifrånskildring. Konkret och detaljerad. Initierad. En den utdragna fasans bok som äter eventuell sinnesro.
Hur man som jude försökte överleva till varje pris. Från dag till dag. Timme till timme. Tidsperspektivet minimeras. Alla som inte gjorde det. Alla som transporterades till Auschwitz. Alla som sattes på godstågen till mänsklighetens slutstation där borta på den polska, grönskande landsbygden.
Försöket att komma undan. Klara sig. Tillhöra dem som klarade sig. Vara listig. Färga håret. Byta namn. Ändra rösten. Ställa handväskan på ett sätt som inte förrådde att man var judinna. Genomskådas. Få tänder utslagna under förhör.
Alla som angavs och försvann. Sköts. Alla som angav. Till och med sin granne. Pekade ut gömställen. Plundrade våningar som tillhörde judar. Asätarna. Vanliga polacker.
Bödlarna. Tyskarna. Gestapo. Mördarna. Förbrytarna. SS. De uniformerade. Helt vanliga tyska män. Långt från Heimat och familjens sköte var allt tillåtet. Bortom moral och ansvar. Sedan återvända hem från förbrytelserna och låtsas som ingenting. Samveten impregnerade med de mördades blod. Borde varit så. Känts så. Luktat lik om de hemvändande. Lukt som inte gick att skrubba bort.
Det tappra väpnade upproret i gettot som slogs ned. Dessförinnan berättelserna om hur man via kloakerna tog sig ut och in. Med ständig risk för att upptäckas.
Transaktionerna. Byteshandeln. Cyankaliumet. Självmorden. Uppgivenheten. Beslutsamheten. Döden. Och döden igen.
Kroppar. Döda människor i våningar med gardiner och spetsar. Självmördade. Giftet. Repet. Nyss andades de.
Jag har läst Hanna Krall (ovan) förr. Hon skriver rakt och effektivt. Ekonomiskt. Men aldrig har hon berört mig som i denna bok. Krall har i annan form än romanens skrivit om förlagan till huvudpersonen Izolda Regensberg tidigare. Romanen bygger på den senares erfarenheter. Kanske det som berör mig mest är hur huvudpersonen förändras. Till sin personlighet. Blir alltmer likgiltig för andras öde. Det gäller ju att överleva. Till varje pris. Kosta vad det kosta vill. Svärmödrar. Barn. Nära vänner. Bara inte maken.
Om andra inte gör det, överlever, huvudsaken man klarar sin egen livhank. Jag kan inte fördöma det. Jag kan inte. Envar står sig själv närmast. Och jag är inte bättre än någon annan. (http://lekstrand.blogspot.se/2017/07/ockuperade-bekanner-vi-farg.html?spref=fb)
”En framstående expert på överlevnad”, kallar hon sig. Hon överlever. Auschwitz och krigsstrapatser. Men överlever till vad - frågar man sig. Jag minns hur Primo Levi beskrev det när han överlevt Auschwitz. Lägret befriat. Han står på järnvägsspåret som leder till lägret och lyssnar ut mot världen. Tänker: Ingenting har förändrats. Världen fortsätter som vanligt. Auschwitz har inte gjort någon skillnad.
Associationen går utan att låta sig hejdas till Lion Feuchtwangers ”Oppermanns”. (http://lekstrand.blogspot.se/2017/06/det-finns-inget-vaccin-mot-nazism.html?spref=fb.) Hans inifrånskildring av 1930-talets Berlin under den nazistiska uppmarschens och ideologiska upptrappningens år. Om hur de vanliga berlinarna förändrades från en dag till nästa. Från hygglighet till grymhet. I attityd och bemötande. Som om det inte gick att undvika. Som om man inte hade något val. Som om vi i fredligt tillstånd flaxar omkring i förklädnad. Grymma varelser, när den läggs av. Tjuter med flocken.
Kunde det hända där och den gången, kan det hända här och nu. Tro inget annat. Vanliga hyggliga svenskar. Jag. Du. Inbilla dig ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar