I december 2009 besökte vi Kuba för allra första gången. Samma år som sextioårsdag skulle firas. Och samma år som vännen och teaterkonstnären Joakim Stenshäll till allas stora sorg hastigt rycktes bort. För mig var det en osannolik dröm som gick i uppfyllelse. Jag ryste av förväntan när planet sänkte sig ned mot ön efter en mycket lång, krävande flygning. Jag hade aldrig trott att jag skulle få komma till Kuba! Inte ens i min vildaste fantasi.
Hösten1969 skrev jag en trebetygsuppsats i sociologi om Kuba. Handledare Olavi Junus, framliden. En av de få jag med positiva vibbar minns från min grundutbildning i Upsala. De flesta föreläsare torra tråkmånsar, bortkastad livstid bevista deras knastrande innantilläsningar, därför undvek jag dem också så mycket jag bara kunde.
En annan minnesvärd Jan Ekecrantz, också framliden. Båda riktigt usla pedagoger. Men intellektuellt stimulerande, skallen gick i gång. Den senare satte mig på läsning av Noam Chomsky. Framförallt minns jag korta samtal i föreläsningspauserna med den flott Gauloiserökande Ekecrantz. Själv blossade jag på gula Blend. Kursen hette Masskommunikationssociologi. Kursen jag gick för Olavi U-landssociologi.
Jag hade i princip två handledningar. Om de nu förtjänar att kallas så. Första sammankomsten: - Vad skall du skriva om? - Kuba. - Bra!
Det var allt. Sedan rusade jag i väg med andan i halsen till Dag Hammarskjöldbiblioteket invid Fyrisån för att låna böcker. Köpte även billiga pocketböcker, det fanns sådana på den tiden, på klassiska Lundeq. Läste som en besatt allt jag kom över om Latinamerika och Kuba. Dag och natt. Skrev gjorde jag på en liten reseskrivmaskin. Facit. Ingen tid över för det glada studentlivet.
Andra och sista handledningen på Sociologen som då låg mitt i stan invid Stora Torget, det lackade mot jul: - Hur går det? - Bra! Junus: - Något att fråga om? Jag: Nej!!!
Kort och koncist. En smula irriterat, för jag tyckte att jag stördes i mitt trägna arbete. Därefter direkt hem till Geijersgatan på Luthagen för att knattra vidare på min Facit. Vi var två som delade på två rum och kokvrå. Min rumsgranne Björn Axelsson från Tierp. Sedermera professor i företagsekonomi. Så fort jag fann något bestickande i tidningarna om Tierp, klistrade jag upp ett urklipp på hans dörr. Det blev som en sport. Jag minns från UNT: ”Grishuvud funnet utanför stationskiosken i Tierp.” Från Arbetarbladet: ”Tåget glömde stanna i Tierp.” Fnissade själv förtjust. Barnslig har Skriftställaren alltid varit.
Över hundra sidor med enkelt radavstånd och inga styckesindelningar lämnade jag in efter årsskiftet 1969/70. Utan att någon läst och kommenterat. Jag blev godkänd. Inget seminarium föregick godkännandet. Pojken från Sandviken visste inte ens att man borde ha något. Och frågade därför heller inte efter det.
Jag svalde entusiastiskt och okritiskt Kuba och den socialistiska revolutionen med hull och hår. Fidel och Che. Det var grabbar som hette duga det! Inga mesar, kröp inte för någon. Mina idoler. Och de såg ut som man borde göra. Storvuxna och stiliga. Yvigt skägg och svart basker med röd stjärna fram. Feta cigarrer. Levande ikoner. Jag började genast anlägga skägg.
Che en Jesusfigur. Tejpade upp en affisch med hans ansikte på väggen. Att sedan få komma till Santa Clara där Che´s reliker förvaras, efter att under många år gömts undan i en massgrav i Bolivia, var större än stort. Bussen passerade på vägen dit Grisbukten, där USA försökte invadera Kuba men slogs tillbaka.
Väl på plats i Havanna med gamla amerikanare och färgglada hus svalde jag inte allt. Tvärtom. Jag stördes och tog illa vid mig. Ont om mat. Svårt få tag på kaffe. Brist på mycket. Sugar daddies och lättfotade negresser. Gamla människor som tiggde på gatan. Även unga. Dricks som skulle ges i tid och otid. Svartabörshandel. Långt från det socialistiska paradiset. Blockaden rättfärdigar inte allt. Och jag har alltid haft svårt för den hårda behandlingen av systemkritiker. Även om jag inser det ständiga hotet från USA och mordförsöken från CIA, riktade mot Castro.
Oliver Stone´s dokumentär ”El Comandante” bjuder på en mycket positiv bild av den karismatiske, av många älskade och dyrkade, Fidel. Han som nu vilar bredvid Che, om jag förstått det rätt. Från och till har jag undrat i mitt stilla sinne: Om de två såta revolutionskamraterna skulle ges chansen att säga något i dag om utvecklingen på Kuba. Vad skulle det bli? Med mig som samtalsledare. Vad kunde och borde ha gjorts, men inte skedde? Varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar