En gång var jag kollega, till och med rumsgranne på en högskola, med Lars Torsten Eriksson, befordrad av samma högskola till professor i företagsekonomi, författare till fyrkantiga böcker om vetenskaplig metod. Han surnade till när jag i en recension av en av hans böcker benämnde honom Wikipediaintellektuell.
En sådan där som refererar till komplexa teoretiker typ Michel Foucault. Men utan att tränga in ordentligt i teorikomplexet. Man kunde misstänka att det inte gåtts till primärkällan. Klart han blev sur!
Wikipediaintellektualitet, hand- eller uppslagsbok, tänker jag snabbt och orättvist, efter blott några sidor när jag givit mig i kast med ”Känslornas revolution: Kärlek, ilska och lycka på 1970-talet”, redaktörer Helena Bergman, Christina Florin och Jens Ljunggren. Boken utgiven på Appell Förlag. Jag blev nyfiken på antologin, främst för att jag själv var med när det begav sig och anser mig initierad, men behöver påminnas och kritiskt rekapitulera.
Decenniumbegreppet är förstås inte självklart som fokuserings- och urvalskriterium. Det blir genast problematiskt. Boken greppar över för mycket. Allt från den nya äktenskapslagstiftningen till sensitivitetsträning. (Själv skrev och föreläste jag om det senare, med rubrik ”Primalskriet i Alvesta”.) Kvinnlig så kallade bekännelselitteratur och LKAB-strejken. Chilekommittén och homosexuella frigörelsefilmer.
Författarna har inte tid att fördjupa sig, eller problematisera det som avhandlas. Det är för mycket som skall redovisas och bockas av. Och då blir det gärna ytligt och svepande. Det hade varit bättre sovra och inte försöka täcka in så mycket. Allt kanske inte är lika betydelsefullt. Men kapitlen speglar förstås författarnas eget forskningsområde.
Ordvalet haltar på sina ställen. Jag störs av slarviga smittouttryck, snart i var mans mun om än aldrig i min, som ”koll” och ”upplägg”. En professor emerita som Florin bör inte skriva ovårdat.
Den akademiska jargongen är den sedvanliga, det talas till de redan invigda. Det krånglas till när det kunde gås rakt på. Med enklare ord. Termer som ”känsloregim” och ”känslokultur” duggar tätt. ”Känslonavigering” talas det om.
Det går ingen skarp skiljelinje mellan tanke och känsla. Att känslor styr och är viktiga är det bara att instämma i. Kanske behövs därför dock ingen med offentliga medel finansierad ”känsloforskning”.
Vi känner olika beroende på vilka ord vi använder för tala om våra känslor, orden färgar känslorna och inte tvärtom. De senare lever inget eget, autonomt liv. Blir jag rasande, är det skillnad på om jag säger att jag är förbannad, eller om jag reducerande säger att jag är upprörd. Liksom om jag säger att jag är utbränd, eller säger att jag är trött.
Radikala slutsatser ligger på lut men jag värjer mig mot dem: Jag kan välja vad jag vill känna. Eller: Den verbale har ett mer nyanserat känsloliv än den ordfattige. Kanske kan man vända på det: Det blir svårare att leva, ju större ordförråd man har. Eftersom man genast får så många olika känslor att välja på. Ja, ni hör själva vilka knasigheter man kan hamna i!
Man kanske bör lägga till att det kan ju finnas alla skäl i världen att bli förbannad. Och att det skulle kunna finnas något eller någon som gör en förbannad. Idioter till chäfer, till exempel.
I litteraturlistan saknar jag den ovannämnde Foucault. Särskilt i kapitlet om sensitivitetsträning som rör vid nya självdisciplineringsformer inom modern management.
Även en sådan som Herbert Marcuse kunde ha lämnat viktiga teoretiska, fördjupande bidrag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar