Pride ingen huvudfråga

Människor får ha vilken sexuell läggning de vill, vad mig anbelangar. Själv är jag heterosexuell. Vad som stör mig är om man strävar efter, och det finns de som är inne på det, att göra vissa beteenden till norm. Och den som inte följer normen fördöms. Intolerans och respektlöshet finns i alla sexuella läger, försök inte inbilla mig något annat. Vi är människor med människors läggning, först och främst. 

Ett annat störningsmoment är representativitetsföreställningen. Kopplat till kategoritanken. Som heterosexuell kan jag inte göra mig till tolk för några andra än heterosexuella, får jag veta. Som vit kan jag inte representera några andra än vita. Som västerlänning bara västerlänningar. 

Tanken på den universelle intellektuelle, som jag förfäktar och kommer att förfäkta som ett ideal tills jag viker in klövarna, kan vi glömma. Notera, att jag skriver ideal. Klerk eller tjänande vägrar Skriftställaren bli. Jag vill stå fri - gentemot allt och alla. Pröva argument och reflektera. Vara illojal och kritisk i alla väder. Ideal, som sagt. 

Jag betraktade från sidan Pride-tåget i Gävle i lördags. Många människor drog förbi, blandad kompott. Jag vet vad salig mor kunde ha sagt om att spöka ut sig. Men det var hon det. Hon var gammalmodig och inskränkt, kanske någon skulle säga. Hävdade att sexualiteten är något djupt privat, inget man skyltar med på gator och torg. I Staden utan nåd fanns det homosexuella, men de hade det inte lätt. I smyg måste de hållas. Rädda för upptäckt och repressalier. 

Vad jag absolut tycker är fel är att människor går under myndighetsflagg i tåget. Region Gävleborg, Försäkringskassan, Högskolan i Gävle och så vidare. Där ser jag ett representativitetsanspråk som är minst sagt problematiskt. Enskilda medarbetare på respektive myndighet kan gå i tåget, men inte som myndighetsföreträdare. Myndigheter skall vara neutrala för att behålla medborgarnas förtroende. För övrigt noterades att under Högskolan i Gävles banér gick en, säger en, medarbetare. Så förankringen var det nog si och så med. I vanlig ordning. 

Att se LO i tåget väcker visst vemod hos mig. Klasskampen är begravd, nu är det identitetskamp som gäller. Den kampen rubbar inte makten. Den höjer inte kommunalkvinnornas och andras löner, förbättrar inte deras arbetsvillkor. Antagligen uppfattar LO sin medverkan som opolitisk. Sedan vågar de väl förstås inte annat än deltaga. Gäller säkert fler än LO. S såg jag också i tåget. Avdankade kommunalråd. En med ett generat leende på läpparna. Även Svenska kyrkan, där jag tvekar om mitt fortsatta medlemskap, tyckte jag mig urskilja i tåget. 

Pride framkallar funderingar. Pride är inte oproblematiskt. Om än bullrigt och glatt. Och jag missunnar ingen att knalla med. Men jag skulle personligen själv aldrig göra det. Sexualiteten kan för mig inte utgöra grunden för en samhällsrörelse. Den är inte, kan inte vara, huvudfrågan i det senkapitalistiska samhället. Därigenom riskerar Pride att spela en samhällsbevarande roll, utan att de tjoande marscherarna förstår det. Och de skulle förmodligen heller inte förstå vad jag pratar om.