Pension och medborgarstatus

Det är en skam, det är en fläck på Sveriges banér att medborgarrätt heter pengar. Citerar fritt ur minnet Verner von Heidenstam. Aristokraten på Övralid var inte fel ute.

Jag har sedan i våras hamnat i en ”dialog” med Pensionsmyndigheten, sedermera Förvaltningsrätten efter ett överklagande från mig, rörande min pension som började utbetalas 1 mars. Jag hävdar att den är för lågt beräknad och kräver därför en radikal uppräkning. Vidare kräver jag tillbaka en månads pension som berövades mig på grund av att den ansökan om pension, som i god tid inskickades, inte var korrekt ifylld. 

Nota bene, den ifylldes i närvaro av personalspecialist, märklig beteckning men ”specialist” är inte skyddat liksom ”strateg”, på högskolan. Jag hade förstås ingen som helst anledning att ifrågasätta korrektheten. Det var ju gu´bevars en specialist som varit mig behjälplig. Ansökan inskickades för övrigt av arbetsgivaren, en statlig myndighet. 

Efter att jag, misstänksam och kritisk som jag av födsel och ohejdad vana är, uppsökt Pensionsmyndigheten i Gävle skickades en korrekt ansökan äntligen in. Men en månad gick förlorad. Pengar jag knegat ihop och har obestridlig rätt till. Därför också min ”dialog”.

Jag vet att jag inte kommer att få rätt. Blåst både på god pension som jag skulle haft om inte det gamla ATP-systemt skrotats, tack Göran Persson och kompani, och en intjänad månad. Men jag driver det ändå. En principfråga. Även om det stannar vid att jag bara ”får” yttra mig. Pro forma. Sedan slut. 

Jag är så innerligt trött på den utbredda låga medborgerliga självkänslan och medvetenheten i Sverige! Att vi alltid utgår ifrån att vi befinner oss i underläge gentemot stat och myndighet. Vilket vi i praktiken i de flesta fall gör.  Vi fasar för de bruna,  ännu mer de oranga (eventuellt felstavat, men strunt samma), kuverten. För vi tänker modlöst att vi är slagna och chanslösa på förhand. Vi är kuvade. Vi är det kuvade folket. I andra länder, ta bara Italien, är respekten för stat och myndigheter noll. I vårt land är rädslan för stat och myndigheter förhärskande. Bortsett från kriminella som härjar som de vill. 

Insisterar man på sin rätt som jag gör, lugn bara lugn, jag lägger snart av och ägnar mig åt mitt skrivande, riskerar man att stämplas som rättshaverist, detta missvisande ord. Som om det vore fel på den enskilde medborgaren när denne kräver sin rätt. 

Man straffas för att man inte ger upp och faller till föga - som alla andra. ”Majoriteten” som min siste chäf, en kortvuxen ynklig figur med flackande blick, muttrade. ”Du har inte följt majoriteten.” 

Men inte är de många, de så kallade rättshaveristerna. Kan Du nämna någon? Vad med Dig själv?

Jag blir så trött. Varför skulle jag födas och växa upp i detta undersåtarnas land? Pensionsrevolt nu!

Vet vad som står utan att öppna

PS. De förnedrande oranga kuverten öppnade jag aldrig. Det finns gränser. Strök mycket noggrant över mitt namn och min adress och lade på lådan. Men de kom åter… Borde förstås ha skickat dem direkt till tjocksmocken på Övre Torp. Kanske kunde pensionsrevolten börja så, om alla gjorde likadant.