Den socialrealistiske mästaren Ken Loach´s knivskarpa film ”I, Daniel Blake” handlar om en hjärtsjuk byggnadsarbetare i Newcastle som förvägras sjukpenning trots att han kan visa upp ett läkarintyg. Vem som helst kan se att han inte är arbetsför och att han därför bortom allt tvivel äger rätt till sin sjukpenning. Men han bemöts iskallt och utan minsta förståelse av diverse handläggare. Blake vill jobba, vill inget hellre, han har alltid gjort det och aldrig legat någon till last, men ohälsan förbjuder nu det. Han kunde vara som klippt och skuren ur det Sandviken där jag växte upp. Och där man ville göra rätt för sig.
För att kunna erhålla ett mindre bidrag, jag höll på skriva allmosa, uppmanas han att lämna in sin CV, som han plitar ned för hand, samt styrka att han söker ett bestämt antal jobb. Styrkas skall det. Helst med foton tagna med mobil, det är bara det att han äger ingen smartphone. Att han ger handläggaren sitt hedersord räcker inte.
Söka jobb på nätet, som han beordras göra, kan han heller inte. Han har ingen dator, har aldrig använt någon, vet inte hur man gör.
Det gör ont i en att bevittna hur han behandlas, filmen tycks mig dokumentär i sitt realistiska bildberättande. Det slutar med att hans hjärta säger ifrån och han dör inne på en toalett, bemötandet av honom dödar honom. Därefter fattigbegravning. Ända in i döden förnedras Blake.
Jag har svårt att släppa filmen. Film, ja. Fiktion. Men mycket nära en iskall, brittisk samtidsverklighet. Liksom en svensk. Med otaliga exempel på människor i vårt sjunkande välfärdsland som förvägras sjukpenning på motsvarande sätt som Blake. Förvägras tillräckligt antal timmar i personlig assistans. Förnedras på arbetsförmedlingen och i vettlösa arbetsmarknadspolitiska utbildningar som inte leder någonstans.
Den beryktade arbetslinjen skall gälla, i dess förlängning stöveln i ansiktet på den arbetslöse. Att höra en sådan som yrkespolitikern Ylva Johansson (ovan) ljuga och mala på får mig att känna vämjelse.
Det måste finnas anständiga handläggare vid försäkringskassan och andra myndigheter. Om jag vägrar tro det, sjunker jag ned i svart förtvivlan över vad som hänt med detta en gång trygga Sverige. Men jag kan inte bortse från att bilden jag förmedlas är av kapos, sådana där som fanns i lägren. Man klarar sitt eget skinn genom att trampa på andra. Och man anammar en fascistisk människosyn som legitimerar den psykiska misshandeln av andra.
Låt oss tala klarspråk. Ty, vad är detta om inte fascism?! Men den människosyn och -behandling vi dag efter dag ges exempel på. Fascism modell 2017. Föraktet för sjuka och de som inte kan arbeta och försörja sig. Jag skräms. Och jag skäms.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar