Ingen smörgåstårta!

Under den långsamma, begrundande promenaden ned mot Fridens kapell passerar jag den forna musikborgen Valhalla (ovan). Därinne, under min skälvande tonårstid, dansade de stora elefanterna. Den svenska popadeln. Shanes. Hep Stars. Lee Kings. Vi drack oss berusade på Stures utvärtessprit, så stark att håret reste sig på knoppen. Han var diabetiker, spriten förskriven.

Stryker förbi min folkskola. Murgårdsskolan (ovan). Nästan inga minnen kvar från folkskoleåren. Hur jag än försöker locka på dem. Förträngning, skulle en terapeut säga. 

Seljansborg (nedan). I källaren repade jag med mitt band, Two Good Reasons. Kyrkan drev ungdomsgård. Nu är byggnaden till försäljning. Jag stannar till utanför och lyssnar. Men hör inget. Väggarna har tystnat. 

Min uppväxtstad ger intryck av att vara på avveckling. Den dominerande känslan.

Senast jag närvarade vid en begravning i Fridens kapell i Staden utan nåd var det min systers. De sista åren bodde hon inte långt från kapellet. Frestande genast skriva: döden är aldrig längre bort än några stenkast.

En konventionell begravning, gårdagens. Den döde tidigare, inte särskilt stridbar, fackordförande i Metalls avdelning 135 på Sandvik. Men ingen röd fanborg. Allt skedde enligt ritual och vad som är påbjudet vid en kristen begravning. Det är strikt reglerat hur det får gå till. Det vet jag sedan ett studiebesök (!) på Fonus tillsammans med kursen Upplevelseekonomi. 

En av de kurser jag drog i gång vid Högskolan i Gävle. Och som de med beslutsmakt, men dåligt omdöme, lade ner så fort de bara hann. Det slår mig plötsligt. Inte många som frivilligt söker upp en begravningsbyrå, misstänker jag. Men det var givande.

Nota bene och en utvikning. Även en kurs som Sport Management lade de med beslutsmakt men uselt omdöme ned. (I en idrottens förlovade region.) Jag fick igenom kursen genom att listig som en orm göra en Stalingrad. En kniptångsmanöver. Ringade in, såsom Röda Armén ringade in Wehrmacht i Stalingrad och bröt ned allt motstånd. Jag kontaktade medierna innan kursen formellt var godkänd och tagen. 

Sedan måste den ges, när den efter all medial uppmärksamhet efterfrågades. Men lades ned efter någon termin av dem med beslutsmakt men i avsaknad av gott omdöme. 

Kalla mig gärna Mannen med de nedlagda kurserna. Inte lätt att vara intraprenör i en mot intraprenören fientlig organisation. Det skall gudarna veta.

Det flesta begravningar jag bevistat har varit konventionella. Undantagen är få. Vännen Björns i en hembygdsgård uppe i Hälsingland, blånande berg i bakgrunden. Öppen kista. Regissören Peter Oskarson officiant. Björn hade varit knuten till Folkteatern i Gävle. När det skulle ätas, smulas med chips och skålas i vin, invid den öppna kistan där Björn låg stel med toppluva, blev det bara för mycket. Vi gav oss av. 

För något år sedan var jag med om att sprida aska i vattnet, i en forsande älv under hög himmel med lätta moln. En mycket vacker ceremoni. Kanske den vackraste begravningsceremoni jag närvarat vid. Med solen som skickade ned strålar i askan där på botten. Det kändes som om vi släppte den döde fri. Han, den hela livet frihetsälskande. En parallell till spridandet av Anderz Harning, en annan frihetsälskande, i Öresund. 

Min begravning önskar jag präglas av mycket poesi och musik. Jag har inte levt mitt liv obemärkt, vågar jag påstå. Och jag tänker heller inte kila vidare obemärkt. Det får gärna spelas ”Doin´ the omoralisk schlagerfestival” med Sillstryparn, Ulf Dageby. En av mina favoritbitar. Med sparkar mot Stickan Andersson, ABBA och korkade artister. För att bryta av högtidligheten och allvaret. För högtidligt och allvarligt skall det vara! Ingen smörgåstårta efteråt.