Lars Forssell, "Söndagspromenaden"
- Vad bör man se i Berlin? Du som kan Berlin! Det är vår första resa dit och vi vill ju se så mycket som möjligt. Vad kan du tipsa om?! Vad måste vi bara se?
Återkommande skickas mig denna förväntansfulla undran från vänner och bekanta som planerar sin första tripp till Europas hjärta. Den stad jag älskar mer än någon annan och tror mig känna bättre än min egen ficka. Det innebär ett stort ansvar att svara på denna förfrågan! Tänk om jag gör människor besvikna. Att de tycker att de på grund av mig inte fått valuta för de surt förvärvade pengarna.
Mitt svar blir alltid, kanske en aning förbluffande för mottagaren: - Se så lite som möjligt! Försök inte täcka av för mycket! Flanera, rör dig på gatorna. Andas in atmosfären, den speciella som inte finns någon annanstans. Med öppet sinne och fotvänliga skor. Stanna till för en Berliner Kindl och en Currywurst med pommes och mayo, alternativt Bratwurst.
Jag glömmer aldrig när vännen Gunnar från Härnösand hälsade på mig i Berlin hösten 1993 och jag var mer än ivrig att visa honom allt - ja, nästan i alla fall. Körde honom runt i Berlin i vår gröna och stånkande gamla Audi, pekade och föreläste och gick entusiastiskt an, han fick inte en syl i vädret, hann knappt andas. Efteråt mindes han ingenting, det var svart. Och sköna slantar hade han lagt på flygbiljetter, stackars Gunnar.
Apropå vad man måste se väl på plats i Berlin. Jag har umgåtts med tanken (”affärsidén” som ekonomer med klirr i blicken säger), påhejad av mer än en, att starta resebyrån ”Berlin för djupingar” ®. Söka upp platser de vanliga guidningarna inte tar besökaren till. Mysko, därmed härliga, platser och skummisars okända adresser. Ju mer mysko och ju mer okänt, desto bättre. Jag har samlat på mig åtskilligt genom årens lopp. Många resor har det ju blivit. Och varje gång samlar jag på mig något nytt. Staden är outtömlig, en upptäckargruva utan botten.
En gång på 1970-talet i Paris knallade jag runt som en tosse i stark nästan påfrestande höstvärme, hit och dit, kors och tvärs, ritade med kulspetspenna upp vart apostlahästarna tog mig på en stadskarta. Mycket blev det, jag lovar. Det var min premiärtur till Paris och jag hungrade efter att få uppleva Ljusets stad. Staden Walter Benjamin apostroferade med sitt passagearbete detta intrycksrika och historiskt skimrande Paris, med Baudelaire, Sartre, Paul Lafargues grav, för att bara nämna något.
Men en hel stad, och det gäller inte bara Paris, är ju omöjlig att greppa, det kan bara bli bitar av den, som bitar av en frestande tårta.
E-boken ”Mina delade städer” (den av mina böcker jag kanske är mest förtjust i själv och blir glad av att framkalla på skärmen, räcker med Mats Hyvönens lyckade förpackning) handlade om det, att det är stadsdelar man botaniserar. Inte hela städer. Ta Boston, jag rörde mig knappt utanför Cambridge där jag hade min våning på Banks Street, ett stenkast från en av ingångarna till Harvard. Kan jag då verkligen säga att jag var i Boston? Borde jag inte nöja mig med att säga Cambridge? Akademiska hårklyverier, i och för sig.
I Berlin är det Kreuzberg och Dahlem som gäller. Och Mitte. Det ska mycket till för att bryta Skriftställarens ingångna cirklar. Som när han var hembjuden till Frigga och Wolf Haug, en gång vänsterikoner. I Zehlendorf.
Jag är en existensens flanör, bara att bekänna färg. En kaféintellektuell. Flanerandet kräver urbana miljöer och just kaféer, man flanerar inte på landet, hänger utanför korvkiosken med en grillad och en Pucko i nävarna. Duger då alla städer att flanera i? Krävs inte en viss storlek? När blir en stad överhuvudtaget värd att flanera i?
Boken ”Stadens andedräkt” utgjorde ett våghalsigt försök att uppgradera Staden som skryter med sina hundratusen invånare till en flanörstad. Kanske främst för att rättfärdiga att jag, åtminstone ett tag till, bor i denna stad. Jag försökte att observera den med andra ögon än de mörka vanliga, förvandla den, göra den lustfylld och svåremotståndlig. En total makeover. Marknadsföring, city branding som destinationsutvecklarna får betalt för att ägna sig åt.
Samflanerar gör jag med dyre vännen Hasse i Stockholm. Helst på Söders höjder, med en paus i Vita Bergen. Förutom att vi alltid stannar till utanför Nackas forna bostad och i djup vördnad lyfter på kepsen.
Man kan inte samflanera med vem som helst. Det erfordras en själarnas gemenskap, ett intellektuellt utbyte på högsta nivå. Och det har jag med Hasse. Han, en gudarnas gåva till Skriftställaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar