Stoppar ner Simenon, Thomas Bernhard, Askildsen och Anne Sexton. Packar för att återse Durban. Fyra år sedan senast. Dock senast till Sydafrika, Simon´s Town nedanför Cape Town, förleden vår. Paradiset på jorden. Om man bortser från gigantiska klasskillnader som inte blivit mindre med ANC vid rodret. Om nu någon inbillat sig det. Den korrupte president Zuma som med sitt skrupelfria, självberikande agerande aktivt bidrar till att tunna ut ANC:s legitimitet i de svartas ögon. Kåkstäderna är kvar. Man träffar på människor, inte endast vita, som nostalgiskt talar om apartheidtiden. Det Sydafrika som var. Idealiserat och tillrättalagt. Så där som det kan låta om DDR.
Paradiset. Om man bortser från hätska konflikter mellan raserna. Det svindlande vackra landskapet med både hav och berg. Den röda jorden.
Jag försöker låta bli att romantisera, något jag har lätt för. Men det är som om liv och död konstant ligger nära varandra i Sydafrika. Det laddar det existentiella ögonblicket. Inte som i Sverige. Där det tas illa upp om man som Skriftställaren, som det kan anses, håller på för mycket med döden. Det stör förträngandet, ångestens tillbakatryckande. Kanske håller det på att ändras, döden har genom upptrappad kriminalitet och återkommande terrordåd flyttat fram sina positioner i den blågula vardagen.
Socialt medvetna människor. Frågar artigt hur man mår och menar det också, inga tomma fraser. Hur det är med familjen. Hälsningsceremonierna tar tid. Måste få ta tid. Man stannar till och växlar några ord, även med kassörskor och de som betjänar vägtullarna. Det sociala är på allvar, intresset för medmänniskan.
The dark continent. Mörkret faller snabbt. Inte som det nordiska, långsamma. Vemodsframkallande. I Sydafrika är det som att dra ned en rullgardin. Efter mörkrets infallande, bäst hålla sig hemma. Inte riskera något i onödan. Hört för många berättelser om rån och våld.
Platser på jorden som välsignade gåvor till Skriftställaren. Att vara tacksam för. Gud har i sin nåd givit mig platser att älska och längta till. Berlin. Tversted invid Vesterhavet i Nordjylland. Sydafrika. Det Afrika som har avexotiserats för mig. Det springer inte omkring några lejon eller vilda djur, inte där jag vistas i alla fall.
Kontrasterna är stora, mellan det moderna och delar av det förmoderna, tycker inte om ordet, som lever kvar och präglar mentaliteter och låser in människor i tankeburar. Kontrasten mellan barbari runt hörnet och intellektuella samtal. Energi alstras av kontraster och motsättningar. Det blir aldrig ensidigt och falskt samstämt. Dialektiskt, skulle en marxist säga.
Moder Afrika, nu kommer jag. Ännu en gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar