Undervisning pågår - på minerad mark

Jag hänger på Howard College (huvudingång ovan), högt beläget i Durban med betagande utsikt över staden vid Indiska oceanen. Ett college ingående i University of KwaZulu-Natal. Undervisning pågår, den nya terminen har sparkat i gång. Men utan mig denna gång, för första gången på decennier. Jag är entledigad - för gott.

Jag minns en student, kanske läste han kursen Arbetslivets socialpsykologi för mig, jag stötte ihop med för många år sedan på Glasbanken i Sundsvall: - Det är så roligt att höra dig läsa fööre.

Han uttalade det på hälsingemål med de typiska ö:na. Läsa före? Föreläsa, så klart! Han fick det att låta som något högdraget som utspelar sig i kyrkan.

Eftertankens kranka blekhet är en sanningssägare. Jag var ingen jämn och pålitlig föreläsare. När jag var bra, var det som om jag gled in i ett flow och bara for med. Efteråt mindes jag ingenting. Men kände mig euforisk. Och visste att jag hade satt föreläsningen. Hur det gick till, kan jag dock än i dag inte svara på. Inga knep. Inget hokuspokus. Det bara small till. Gudabenådad inspiration, kanske någon skulle kalla det. 

När jag var dålig och inte på humör, borde jag avbrutit och gått därifrån. Av hänsyn till auditoriet. Johan Asplund skriver i sin senaste bok att det aldrig hänt i Sverige att studenter lämnat en föreläsning, hur dålig den än är. Studenter är alltid lojala mot föreläsaren. Nja. I en paus kan nog en hel del gå och därigenom vända föreläsaren ryggen. Jag vet och undrar samtidigt vad Johan har för erfarenheter.

Jag vågar i min enfald och hybris tro att jag när jag var som bäst stimulerade jag mina studenter till att tänka själva och ta skallarna vidare. Kanske hade de till och med roligt också, det menade ju den gamla student jag stötte ihop med på Glasbanken. Men det skall ju de uttala sig om, förstås. Inte jag som talar i egen sak. 

Kanske uppförstorar jag mig själv. Någon pedagog var jag aldrig, jag var definitivt inte särskilt pedagogisk, kunde hoppa över tankeled, spetsa till och dra på som bara den med fria associationer. Struntade blankt i kurslitteraturen och vad studenterna förväntade sig. Kanske förstod jag heller aldrig vad som krävdes för att förtjäna beteckningen pedagog. Jag gick heller aldrig några pedagogikkurser, såg ingen anledning göra det. Det måste man nuförtiden för att få fast tjänst. ”Galna pedagogiksjukan”, kallade jag det en gång i Universitetsläraren. 

När det är intellektualitet som borde vara obligatoriskt. Jag har haft många kolleger som var ”pedagogiska”, men intellektuellt var de inte mycket att hänga i julgranen. Osjälvständiga med dålig analysförmåga.

Studenterna, nästan nio av tio är svarta konstaterar jag, på Howard Collage ser så förbaskat unga ut, man kunde tro man befann sig på ett gymnasium. De nojsar och fnittrar i de slitna och dåligt underhållna korridorerna. Nog lika bra de slipper höra den gamle Docenten docera. Och han skulle heller inte orka med allt tjafs om att man numera måste skicka ut "trigger warnings" till  studenterna innan man säger något kontroversiellt, de måste känna att de befinner sig på en säker plats. Får inte oroas eller uppröras. Inte känna sig kränkta heller. Man måste stryka dem medhårs och tassa fram. Annars anmäler de. Att undervisa dessa yttersta dagar är att röra sig på minerad mark. Inget för den ostyrige Docenten.