Flickan som slutade gråta

Jag stötte på henne bara häromdagen i Mitchell Park i Durban, inte så långt från där jag bor. Som av en slump, om nu slump funnes. Under en av mina som vanligt oplanerade urbana exkursioner, förströdda strövtåg i tillvaron. Hur upptäcka någonting djupt berörande om man på förhand vet vad det skulle kunna vara? I min exkursiva värld är förutsägbarheten låg, men förväntningarna på vad jag kommer att snubbla över alltid höga. 

Det fyller mig med tillförsikt att varje gång försäkra mig själv innan jag beger mig ut på exkursion: 

- Du kan aldrig veta vad som väntar. Jag vill minnas att dåvarande vännen och konstnären Hans Limbus Tjörneryd talade om något som han kallade serendipity-metoden och som gick ut på ungefär detsamma som jag beskriver. 

Hon bara satt där, inte så lätt att upptäcka, plötsligt framför mig. Jag stannade till och greps av hennes förstelnade öde. När jag insåg vad som hänt. Stor sorg hade slagit henne. Kanske en stor förlust. Omöjlig för en människa, liten eller stor, att bära. Hon började gråta och kunde inte sluta. Bara grät och grät. Ingen förmådde trösta henne. Hur stort än medmänniskors medlidande var. Det hjälpte inte. 

Den allsmäktige guden hade inget val. Han förstelnade henne. I sin gränslösa nåd och barmhärtighet. Stannade därigenom hennes tårar och lät dem sjunka in i stenen. Lade en bok i hennes knä så att det kunde se ut som om hon i lugn och ro slagit sig ned för att läsa under parkens vajande trädkronor. Och nu sitter hon där för tid och evighet i Mitchell Park. Medan årstider skiftar. Vind och väder skaver av färgen från hennes sammanpressade ben. De vitnar utan att ligga i en grav.

Hon sitter där orörlig medan barn stojar och leker nära, alldeles invid finns en lekplats med klätterställningar i stål. Parkvakter håller ett öga på att alla besökare i parken sköter sig. Framförallt de som dukat upp för picknick med  filtar utlagda i gräset. Markattor hoppar vigt omkring, försöker sno åt sig en munsbit i ett obevakat ögonblick. Dessa djur som inte många i Durban hyser några varmare känslor för, de betraktas som ohyra men är fridlysta.

Runt parken den brusande Durbantrafiken. Livet rusar vidare, människorna likaså. Medan den stelnade flickan fortsätter att sitta där med den uppslagna boken i knäet som hon aldrig kommer att läsa. Bortom de levande människornas sorg och skratt. Hon har funnit ro. Evig ro.