Först käket, sedan demokratin

I går morse såg jag förre ordföranden för ANC:s ungdomsförbund, Julius Malema, häftigt angripa president Zuma i en TV-utsändning från Sydafrikas parlament. Den kvinnliga talmannen försökte få tyst på den i röd, uniformsliknande, kostym upprört agiterande Malema. Men hade svårt få honom att lyssna och dämpa sig. Den korrupte Zuma hade inget att anföra till sitt försvar, vag och undanglidande. Från och till hånskrattades det till och med åt honom och buades. Men inte lär han avgå.

Jag kom på mig med att jämföra med de lama debatterna i Sveriges riksdag. Förlamande konsensus. Decemberöverenskommelsens kammare. Folkföraktande och antidemokratisk. 

När de första allmänna valen gick av stapeln i Sydafrika, vann ANC en jordskredsseger. Förhoppningarna från jordens fördömda, för att citera Fanon, var högt ställda. Det var tyvärr alltför lätt för den som vägrade låta sig förledas att tänka: inte kommer det att bli några större förändringar! Det blev det heller inte. Julius Malemas sympatisörer, inte så få dyrkar och idoliserar honom, har sedan länge insett detta. Han har blivit en symbol för det stora missnöjet. 

Ingen redistribution av jord. (https://globalnyt.dk/content/sydafrika-ingen-penge-til-reelle-jordreformer) Inga nationaliseringar. (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5388128) Inga jobb. Större klassklyftor än någonsin. (http://www.news24.com/MyNews24/raceclassgender-in-an-unequal-south-africa-20160118) Men rösta - ja, det fick man. Till vilken som helst nytta? 

Om man skulle fråga de fattiga: Vad väljer ni - demokrati eller mat på bordet? Jag sätter tio rand på att maten segrar. Först käket, sedan demokratin. Eller vad det var Brecht sa. Inget att hymla om. Man kan inte äta fri- och rättigheter. Och som jag redan skrivit en gång: nu tigger även vita i Sydafrika. (http://lekstrand.blogspot.co.za/2017/08/nu-tigger-aven-vita.html?spref=fb) Läget är hopplöst. Utsiktslöst. Framtidslöst. Farligt.

Jag försöker undvika att höra nyheter från Sverige och uppdateras, men svårt undgå detta. Det svenska tillståndet, som de säger i Norge, omtalas internationellt och varnas för. Desintegration, ett sönderfallande samhälle. Mycket allvarliga sociala problem. Den parlamentariska formen av demokrati kommer samtidigt till korta. Den förmår inte bjuda motstånd, inte lösa de uppkomna problemen. Precis som här i Sydafrika. 

Jag och många med mig frågar efter det undantagstillstånd och de krafttag som kunde försvåra för de samhällsupplösande krafterna i Sverige. Men det kommer inte. Antingen inser inte politikerna allvaret, eller också struntar de i det. Och låter skeppet sjunka. 

Lag och ordning - eller demokrati? Fråga gemene man. Verklighetens folk. 

Laissez-faire eller auktoritär samhällsordning? Jag träffar människor i Sydafrika som längtar tillbaka till apartheid. Både svarta och vita. De kunde utgöra en latent, presumtiv politisk kraft för den som förmår att exploatera den. Rasande och hämndlysten. 

Jag kan inte, jag delar i det perspektivet statsvetaren Jason Brennans analys, se hur demokratin, i den form jag känner den, skulle kunna överleva. Inte heller i mitt fosterland. Men vad kommer därefter? Jag minns en mejldialog jag förde med Markus Wolf, en gång hög potentat i DDR: Finns det en tredje väg mellan nyliberalism och stalinism (läs: en auktoritär samhällsordning)? Frågan förblev öppen - utan ett svar. 

En annan fråga är om den bångstyrige Skriftställaren skulle klara av att leva i en auktoritär samhällsordning. Men det är, som sagt, en annan fråga.