Så kallad individuell lönesättning ersatte det tidigare systemet med lönegrader och löneklasser, ett i och för sig tämligen stelbent system, inom offentlig sektor. Entusiasmen var stor hos somliga lättlurade och tubbade. Äntligen lön efter individuell kompetens och förmåga! Bara att kavla upp skjortärmarna och ligga i! Härliga tider väntar för den som vill förkovra sig och visa framfötterna! Illusionerna ventileras på nytt dessa yttersta dagar, när ”förstelärare” och andra splittrande påfund införs i skolan.
Vad kom i stället för dessa grader och klasser? Hög tid kritiskt utvärdera. Min bild är glasklar, baserad på erfarenhet både som medarbetare och facklig förhandlare - tillika med erfarenhet av det gamla systemet.
Det borde för det första heta personlig och inte individuell lönesättning. Individuell sänder fel signaler. Som om individen och dennes professionella kompetens bedöms. Inget annat. Glöm det. Personlig borde det heta. Det är ju personen som bedöms - med irrelevanta och subjektiva bedömningskriterier. Lojalitet sätts av vissa chefer före kompetens. Kaffestundsnärvaro och kallprat klassas viktigare än intellektuell begrundan och läsa på.
Det pratades aldrig lön i lunchrummet, eller annorstädes, under mina många år på högskolan. Strunt, däremot. Struntprat var legio och slå ihjäl tid genom att hänga eller knalla omkring. Stora, orimliga skillnader förelåg mellan medarbetarna, kunde jag konstatera som löneförhandlare för Saco. Löneuppgifterna är offentliga och tillgängliga för den som vill kontrollera dem, men min uppfattning är att få av kollegerna tog reda på hur det såg ut.
Kanske föredrog de att inte veta för att inte störa sinnesfriden, anade oråd. Eller så struntade de i det. Tog vad de fick. Vad vet jag. Den fackliga medvetenheten har aldrig varit hög bland akademiker, mer korrekt tala om facklig medvetslöshet.
Man fick också snabbt höra från arbetsgivaren, om man var missnöjd och jämförde sig med någon annan med samma arbetsuppgifter och i samma yrkeskategori, att det skulle man minsann inte göra i ett system med individuell lönesättning. Svälj och tig.
Jag noterade godtycklighet och bestraffning, ett återkommande men knappast verksamhetsutvecklande mönster. I det senare fallet, med bestraffning, hämnades usla, lönesättande, småpåvar till chefer i lönekuvertet. Och kunde som motiv anföra fullkomligt absurda påståenden. Provocerande höga men obefogade påslag på vissa av kollegerna. Minns plötsligt att min gamle kompis tråddragaren från Sandvik kallade det slickpengar. Elakt? Tja.
Kelgrisar premierades. Kritiska (borde heta engagerade) medarbetare, de som vägrade knipa och lyda, hölls tillbaka. Minns samtidigt, mycket viktigt komma ihåg, att lönen är pensionsgrundande! De kronor du inte får, räknas inte som pensionsgrundande.
Apropå pensionen, den allmänt sett av God(S)ägaren och kompani bortdribblade. Mer än gång har jag fått höra när jag frågat någon om storleken på densammas kommande pension: - Jag orkar inte ta reda på det, den dagen den sorgen.
Om vi inte lägger korten på bordet, talar öppet och högt om vad vi tjänar eller har i pension, och den uppriktiga vägen ökar transparensen: Hur annars höja den politiska medvetenheten? Skapa opinion som kan leda till kollektiv handling?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar