Övervintrande nazister och våldet som argument

”Det är ingen hemlighet att forna nazister i decennier innehade maktpositioner i det västtyska samhället, vilket exempelvis motiverade Röda armé-fraktionens vänsterterrorism på 70-talet. Den mördade Hans Martin Schleyer var ju inte bara ordförande för den tyska arbetsgivarföreningen, utan också före detta SS-officer. 

Enligt en oberoende kommission och andra utredningar har landet haft tjugofem ministrar, en president och en kansler med förflutet i nazistpartiet. 

Mellan 1949 och 1973 var som mest 76 procent av tjänstemännen på det västtyska justitiedepartementet forna medlemmar och de skyddade varandra från avslöjanden. En stor del av landets ledande domare och jurister var exnazister. På inrikesdepartementet hade över hälften av tjänstemännen fram till 70-talet ett förflutet i partiet. 

I Spiegel hävdar historikern Michael Wildt att också polis- och underrättelsetjänsten efter kriget till största delen bemannades av personer som innehaft poster i de gamla nazistiska organisationerna. 

Och Tyskland har på EU-nivå bett om forskningsassistans för att undersöka Författningsskyddets gamla akter, som upptar hela 500 meter lagringsutrymme.

Vi vet att Allen Dulles och CIA rekryterade cirka tusen nazister och krigsförbrytare till den amerikanska underrättelsetjänsten, vilket talar för att omfattningen var betydande även inom Västtyskland.” (Ann Charlott Altstadt i en recension av boken ”Nazisten som teg” i Aftonbladet 18092017)

Under flera år medverkade jag som krönikör i SSR-tidningen, socionomernas facktidning, som publikationen hette på den tiden. Läsare hörde ofta av sig direkt till mig, vilket ledde till intressanta mejlkonversationer. Flera har jag fortfarande kontakt med. Men det stimulerande uppdraget tog slut. Jag informerades dock aldrig om varför. Jag vet ju att jag var uppskattad och läst. 

Jag misstänker, men lär aldrig få det bekräftat, att det avgörande skälet var en krönika i vilken jag skrev att jag alltid, efter att ha uppmanats till det, vägrat ta avstånd från Ulrike Meinhof, som jag skrivit en bok om. (https://www.adlibris.com/se/bok/gravspegel-ulrike-meinhofs-efterlamnade-fangenskap-9789171111395) Aldrig förstått vad ett sådant avståndstagande skulle innebära. Det vore att göra det enkelt för sig, slippa argumentera men även tyvärr slippa höra motargumenten. 

- Men hur kan du försvara en terrorist?! Har jag fått höra från dem som inte eftersträvar något intellektuellt anständigt meningsutbyte. Man är för eller mot, basta. Men det handlar ju inte om att försvara, det handlar om att försöka förstå ett samhällsfenomen, om än kanske med frånstötande eller svårbegripliga drag. Vilket inte är detsamma som att försvara eller legitimera. Pinsamt ens behöva skriva det. 

Jag väljer att betrakta Meinhof, dottern Bettina Röhl (efternamnet efter fadern), skrämmande porträttlik modern, är jag förresten FB-vän med, i ett politiskt perspektiv. Det utesluter inte andra perspektiv, men mitt val är det politiska. 

Meinhof stämplades som ”det tyska statens fiende nummer ett” och jagades av tungt beväpnade poliser. Betraktat strikt som politiskt handlande, och utifrån den retorik de själva använde om vad de ville uppnå med sina våldsamma aktioner, misslyckades hon och RAF (Rote-Armee-Fraktion, gick i medierna under namnet Baader-Meinhof-ligan, som vore de efterföljare till Bonnie and Clyde) gruvligt. 

De snarare stärkte än försvagade den nazianstuckna förbundsstat de angrep på utomparlamentarisk väg med vapen i hand. (Man må heller inte glömma att det fanns en hel del gamla nazister i den östtyska statsförvaltningen.) Medborgerliga fri- och rättigheter försvagades, med hänvisning till RAF. Övervakningen skärptes. ”Schon bist Du ein Verfassungsfeind”, titeln på Peter Schneiders bok fångar den dåtida, panoida samhällsandan. 

De missbedömde gruvligt den förtryckta tyska arbetarklassens spontana vilja att resa sig, låta sig via provocerande attentat, som skulle demaskera den enligt RAF fascistiska staten och avslöja dess sanna mordiska karaktär, komma till ett revolutionärt agerande. RAF-gnistan tände ingen präriebrand. 

Den tyska arbetarklassen var och är underkuvad. Undersåteriet är utbrett. I dagens läge sympatiserar många med AFD (Alternative für Deutschland). Men man får inte dock glömma att RAF vann opinionsstöd, märkligt nog, från och till. Latent fanns en viss sympati hos de breda lagren, om man uttrycker det så. 

Tyskland vägrade efter kriget att göra upp med sitt blodiga naziförflutna. Locket på. Det förvägrades dialog om de bruna åren. Ingen självkritisk uppgörelse, inga sanningskommissioner. Efter de spektakulära rättegångarna i Nürnberg och Frankfurt. Där har vi bakgrunden till den studentrevolt, driven av den radikala ungdomsgeneration som vägrade att lämna det nationella såret i fred, som utvecklades till APO, den utomparlamentariska oppositionen.  

Våld och skjutande. Döda människor, oskyldiga som strök med. Det hade inte behövt hända. Den västtyska staten bär ett stort ansvar för händelseutvecklingen. Och jag minns dåvarande förbundskansler Schmidt som famöst öppet sade att civila kunde komma till skada eller dödas, men att det var priset för terroristbekämpningen. 

På förekommen anledning. Om vi jämför IS och RAF. De senare hade ett tydligt politiskt mål, projektet kan och skall kritiskt analyseras i det skenet. De förras fega dödande av oskyldiga på öppen plats, diskotek eller flygplatser, är inget politiskt projekt i mina ögon. Om än med politiska implikationer. Det är ett religionskrig, det heliga kriget utkämpas med de smutsigaste, vidrigaste och avskyvärda medel. Som kristen känner jag rädsla, jag tillhör ju de orena och förtjänar enligt islamisterna att likvideras. Vi kristna behöver försvara oss. Övergivna i Sverige av ärkebiskop med undergivet följe.

”RAF: texter”, Cavefors 1977

http://www.gd.se/kultur/bocker/basta-boken-om-baader-meinhof-ligan