Ofta onödigt, alltid efteråt

Herakleitos

En av mina forna studenter, tyvärr inte den skarpaste kniven i lådan om sanningen skall fram, blev sedermera konsult och är tydligen mycket efterfrågad. Läser på nätet reklam för honom. Det utlovas att han ”berör till tårar och inspirerar till handling”. Betalar man bara 495 kronor, inklusive moms, för att lyssna till en öppen föreläsning med honom, vågar man plötsligt, hux flux, bejaka sina drömmar och börja handla annorlunda. (Oklart vad som menas med ”annorlunda”.) Man vågar med ens ”ta nästa steg”. (Också oklart hur det mer konkret skall förstås.) 

Rena miraklet, låter det som. Bara man således kan hosta upp 495 riksdaler till inträdesbiljetten. Förmodligen vänder sig inbjudan till privat näringsliv och höjdare som inte betalar med privata, beskattade medel. Biljetten säkert avdragsgill. 

Inte var det sådant charlataneri jag ville uppmuntra mina företagsekonomistudenter till! (För förtydligande, läs gärna min betraktelse ”Ångestskapande pedagogik eller pedagogisk ångest?” i Zenit nr 2 1991) Jag skäms nästan å konsultens vägnar, hur mycket pengar han än skyfflar in på sina föreläsningar. Ytlighet och hästhandlarfasoner! Som om existensen inte förtjänade att tas på djupt allvar, livet behandlas med respekt. Men det kräver andra ord än konsulteriets såpbubblediton.

Det finns två ord jag sliter på, använder i tid och otid nästan. Enkla ord, men laddade med betydelser. Det första är onödigt. Ordet kan jag förknippa med mycket, det har stor spännvidd. När jag erinrar mig mina år vid Högskolan i Gävle, dyker det ständigt upp. 

Alla dessa onödiga icke-möten som inte ledde någonstans. Likvakor framstår som muntrationer i jämförelse.

Alla onödiga ”avsparkar” (förskräckliga ord) eller ”avdelningskonferenser” med övernattning och dyra måltider på annan ort än lärosätets. Slöseri med skattemedel. Minns särskilt en helt ”galen”   kryssning till Åland, där vi aldrig gick i land. Ett par av oss smet, djupt uttråkade, i väg för att spela bingo på båten. 

Alla dessa onödiga så kallade ”medarbetarsamtal”. Hållna av usla chefer som inte visste vad de skulle gå ut på, eller hur genomföras på ett vettigt sätt. Jag slutade gå på dem efter att min chef reducerat dem till att handla om att skvallra vad kolleger, som han vägrade uppge namnet på, tyckte om mina tidningskrönikor. Framförallt de högskolekritiska senare. 

Alla dessa onödiga rutiner som bara ökade organisationens transaktionskostnader och gjorde organisation ineffektiv med trögflytande processer.

För att inte tala om, kanske ändå det värsta av allt, alla onödiga föreläsningar och seminarier som inte avsatte några som helst intellektuella spår. Bortkastad livstid, inget annat. Här må jag ta mitt eget ansvar. Men inte fullt ut. Studenterna medansvariga. Jag höll på skriva ”tröghuvudena” om de senare. 

Det andra ordet är efteråt, på tyska det schwungfulla danach. Mörkt laddat med vemod och förgänglighet. Detta livsvillkor att det alltid måste inträda ett efteråt. Allt måste förgå och ett efteråt inträda. Ingen kan förhindra det. Det är något lagbundet och obevekligt över det. Ty vem kan stoppa händelsernas gång? 

Gemenskap blir ett särskiljande efteråt, kärleksförhållanden landar i ett kallslaget efteråt, liv övergår i det absoluta efteråt som är döden. 

”There are places I remember all my life, though some of them have changed.” John Lennon i en av sina allra vackraste sånger. Påminner mig om att jag har stått på det förflutnas platser och närvaron har varit starkt känslomässigt färgad av det som en gång ägde rum på dessa. Men nu är det efteråt och allt över. Tomhet och meningslöshet vandrar in, livet översköljs av grå aska. 

Efteråt bär på uppenbara risker för den existentiella grundkänslan. Risken att översköljas av handlingsförlamande sorg. Känslan av att allt ingenting annat är än flyktigt och övergående, inget fast och beständigt. Inget låter sig hållas kvar.

Jag försöker allt jag  kan och förmår leva blott i det ögonblick som är här och nu, låta mig inneslutas och upptagas av det. Men snart är det efteråt. Och jag är smärtsamt medveten om det - på förhand. Ögonblicket är snart förbi. Och jag är redan föregripande där - i ett efteråt.

Vad var det min favoritfilosof Herakleitos visste mer än någon annan och kunde klä i vishetens ord: Man kan inte stiga ned i samma flod två gånger.