Kjeld Askildsen (KA) har jämförts med Raymond Carver, han med bland annat ”Short Cuts”. Jag har förvisso även läst den senare men jag vet inte om jämförelsen håller, tänker heller inte fördjupa mig i det. Jag läser emellertid nu KA på nytt, vad man kunde kalla hans greatest hits. ("Noveller", Natur & Kultur 2017, skicklig översättare Ragnar Strömberg.) Samma känsla som när jag senast försiktigt, med mörka föraningar om vad som väntade, öppnade dörren till KA:s texter.
Det är så mycket som gömmer sig under ytan. KA fångar på ett till synes vardagligt och enkelt språk, men ytterst konstfärdigt och stilistiskt välutvecklat, händelseförlopp som är som underströmmar. Och kan vara fatala för de inblandade. De sugs med och ned, de sprattlar hjälplösa.
Plötsligt händer något som hans personer inte kunde förutse. Eller borde de ha gjort det? Sov de, slappnade de av, var vinberusade och miste sin närvaro? Tecknen var ju ändock tydliga. Eller inte. Vi vill ju egentligen, det är min övertygelse, att våra vardagsliv skall vara triviala - även om ordet är föga sympatiskt. Inga mysterier eller oförklarligheter, inga bråddjup under trasmattor och finrumsgolv, inget otäckt i skogsbrynet eller skugglikt vid fjordens strand.
Men, paradoxalt nog eller ironiskt: Det människor kan göra, och gör, mot varandra när de beter sig som mest vardagligt, det raserar liv. Egna och andras. Utan att de kanske förstår det. Medan det pågår. Vardagen är en dödsbringare, en maskin som maler ned människor till levande döda.
Jag har tänkt att min uppväxt i ett typiskt svenskt brukssamhälle påminde om den dova stämningen i KA:s noveller. Tystnaden - den som tjockt lade sig över och mellan oss. Det icke utsagda. Försöken, redan som barn, att räkna ut vad som sades i det som icke sades. Undertexter och undertoner. Och, märkligt och slutgiltigt, en ackumulerad tystnad som stannade kvar efter att de som upprätthållit tystnaden tagits till kyrkogården och urnorna sänkts ned. Och sedan kan tystnaden inte ens teoretiskt brytas, den är evig. Övergivna är vi hänvisade till de bräckliga efterhandskonstruktioner som går under namnet ”minnen”.
Vore KA:s noveller tavlor, så vore de signerade Hopper eller Hammershöi. Man tror sig observera mycket - ändå inte. Och kanske aldrig.
Människor som inte är ondskefulla men ändå gör varandra illa. Människor som oskyldiga beskylls för de värsta saker, våldtäkter och annat. Och som oskyldiga riskerar att omotiverat, i värsta fall föreligger guilt by associationen, börja känna skuld, utan att kunna hejda det.
Likgiltighet färgar sinnet - när sorg efter frånfällen snarare kunde vara lämplig att hysa. Det sociala livets elementära spelregler undermineras.
Människorna har fastnat i varandra och kommer inte loss, som de kopulerande ”Hundarna i Thessaloniki”, som en nyckelnovell heter. Kanske överhuvudtaget den novell som är nyckeln till Askildsens författarskap, åtminstone som novellist.
Nära släktingars, syskons eller föräldrar och barns, fängelseband mellan varandra. Tafatt dialog, missförstånden hack i häl. Ordkrig på väg, men bedarrar strax. Reträtter in i den mellanmänskliga tystnaden.
En marxistiskt färgad litteraturvetare skulle kanske säga att KA:s värld är alienationens. Men det finns ju inga sådana litteraturvetare längre.
Vardagen som spindelväv? Som hela tiden hotar att brista. Hur skildra en sådan tunn men därför inte genomskinlig vardag? KA kan. På sitt sätt är han den mest skrämmande författare jag vet, jag har alltid rysande, med obehag, närmat mig honom. Novellerna samlade i denna utgåva tar sig in under huden och bakom alla självförsvar.
Hur kan det till synes harmlösa, framlunkande, livet te sig så vidrigt? Och vem har skickligare än Askildsen funnit orden för detta. Strindberg? O´Neill? Miller? KA slår dem alla - på det mest djävulska men implicita sätt.
Fotnot: Bilden inledningsvis är skapad av Thomas Vinje Öijord och bär titeln "Portrett av Kjeld Askildsen".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar