Häromdagen omnämnde jag mig själv som fyraåring. (http://lekstrand.blogspot.se/2017/09/skriftstallaren-som-slutade-minnas.html?spref=fb) Jag minns inte mycket från den tiden. Eller från uppväxten i skuggan av det aldrig sovande Verket. Men jag tror jag var en ganska normal, vad nu det är, medborgare.
På den tiden kunde man i vissa fall, åtminstone när man blev lite äldre, stämplas problembarn. Ännu senare kunde etiketter som händig eller jollig sättas på en. Men sedan var det bra. Det kunde i och för sig vara illa nog i ett konformistiskt brukssamhälle. Där man inte tilläts sticka ut eller avvika.
Men ingen medicinering. I sämsta fall glåpord. Nå, jag minns mycket väl Helga. En avlägsen släkting som skickades till Ulleråker eftersom den ensamstående fadern tyckte hon speglade sig för ofta. Han sökte för det. Hon frågade honom ideligen: - Visst är jag väl söt?
Kanske tonårskomplex för sitt utseende, inte svårare än så. Men sändes på vårdintyg till Bullret, som det skräckinjagande sjukhuset utanför Upsala kallades (och där jag själv extraknäckte under flera år, slogs av att så många kvinnor var intagna), blev kvar där i decennier.
Medicinerades tungt. Skakade utan att kunna hindra det, munnen sned, hängde i ena mungipan, när hon väl släpptes ut. Kroniska biverkningar av de hälsovådliga, barbariska medicinerna.
”Hjälparna”, som psykoanalytikern Wolfgang Schmidbauer med kritisk underton kunde kallat dem, hade förstört henne. Den en gång mycket söta men kanske komplexfyllda tonårsflickan. Jag protesterade när mamma, som tyckte synd om Helga, ville bjuda henne på lunch. Stönade: - Hon äter ju så äckligt!
Jag har alltid hyst en djup misstro mot psykiatrins vitrockar. Inte så få med jag vad misstänker vara närmast kryptofascistiska böjelser. Föraktet för svaghet och det annorlunda. Rädslan för undertryckta sidor hos sig själv men som man observerar hos de behandlade.
Först kommer diagnosen, sedan måste någon lämplig hittas att diagnostisera. Alla dessa diagnoser. Asperger. Bipolär. Förr schizofren och manodepressiv. Det har skiftat, nästan som ett mode. Allt behandlarna hittat på, för att avväpna levande, mångsidiga människor. Nu hör jag till min förskräckelse om fyraåringar som diagnostiseras.
ADHD verkar vara en vanlig diagnos, använd i ur och skur, oprecist hit och dit. Alltså på med den. Och så medicin. Ofta hand i hand med ett explicit uttalat hot från Maktens sida: - Om vi inte får medicinera, så … Föräldrarna viker ned sig i sin maktlöshet.
Den diagnostiska kulturen verkar starkare än någonsin. Människor, ja således även små barn, vingklipps och behandlas. Tuktas och tystas. Och det är individen det är fel på. Någon relationistisk människosyn existerar inte längre i behandlarnas teorier. Glöm familj och annat. Ingen empatisk förståelse. Människan är biokemi, basta.
Jag minns antipsykiatrikern, som han kallades, den humanistiske och mycket kloke terapeuten Ronald Laing som jag lusläste i början på 1970-talet. Och vars böcker står väl lästa och understrukna i mitt bibliotek. Det har hjälpt mig mycket när mig närstående hamnade i den traditionella psykiatrins klor. Och jag kände djup misströstan och vanmakt.
Strunta i diagnoserna! Laing menade att söker man tillräckligt länge i det enskilda fallet, finner man att människor har rationella motiv för att bete sig som de gör. Om än konstigt och svårtolkat. Subjektivt rationella motiv går att urskilja och säkerställa. Bara man är tålmodig som terapeut. Inte söker snabba, kortsiktiga resultat. Jämför med dagens KBT:are, dessa ytligt resultatinriktade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar