Önskar jag vore en svart sydafrikan

”Jag går mot döden var jag går”, heter det i en psalm från 1734, författad av Hans Adolph Brorson.

Jag svarar på ett mejl från en teaterkonstnär som bland annat byggde en föreställning på min pamflett ”Social Konst! När fabrikerna tystnar”. En sur kritiker i Arbetarbladet, vill jag minnas det var, skrev att föreställningen enbart var promotion för Skriftställaren. Snålt och totalt missvisande. 

Föreställningen bar den uppfordrande titeln ”Äntligen!”. Med vederbörligt utropstecken. Syftande på att nu kan vi befria oss, äntligen är tiden för befrielse inne. En uppfriskande föreställning, jag såg den tre gånger. I teaterladan Myre utanför Sandviken. Och på Folkteatern i Gävle.

Jag skriver i mejlet om döden, har precis skickat texten till ”Döden 31 sortier” till konstnären Erling Öhrnell som skall göra bilderna till den, i mitt svar till Lotta, som teaterkonstnären och mångsysslaren heter. Berättar om vännen Gert Nilson som avled i juli. Avslöjar att döden, som i och för sig funnits i mina tankar sedan jag var barn, har färgat mitt sinne ända sedan min syster gick bort i december 2014. Gerts bortgång bidrog.

Färgat och färgar för mycket, sinnesstämningen förmörkas, livsdagen tar stryk, för mycket energi går åt. När jag kämpar för att bjuda motstånd och mota undan dödstankarna. Jag vill vara rädd om mina återstående dagar. Carpe diem är inte bara en sliten klyscha. Utan en uppmaning att ta på djupaste allvar. 

Jag återkom i går från Sydafrika, ett land jag kommit att älska och längta till långt från det. På många sätt kontrasternas land, kontraster som alstrar energi och laddar landets atmosfär. Icke minst kontrasten mellan liv och död. Och då syftar jag i det senare fallet inte enbart på HIV och aids, en ständig plåga. 

Döden är närvarande, jag har svårt att uttrycka det bättre än så, på ett sätt som den definitivt inte är i Sverige. Kanske därför också det känns som om jag är ensam med mina dödstankar. Och finner det svårt att tala öppet med andra människor om dem. Man vill ju inte förmörka andras sinnen. Kanske skulle jag bara få höra: - Men, kom igen. Vilken dystergök du är, då! 

Dödens närvaro i den sydafrikanska vardagen verkar livsförhöjande, vardagen får sina rätta proportioner, även om och trots att den innehåller fattigdom och sjukdom. Skrattet är aldrig långt borta. Åt det mesta. De senaste veckorna har det gång på gång skrattats i de många kontakterna jag haft med svarta människor. Ohämmat och glatt. Underbart. Jag har njutit av det. 

Kanske romantiserar jag, som bekant har jag en tendens att hemfalla till det. Men när det gäller döden, ja - själva livet, och hur förhålla sig, önskar jag att jag vore mer av en svart sydafrikan. Är det vad de korrekta kallar ”rasifiering”? Jag bryr mig i så fall inte. Bara så de vet.