Upplänningar hade inget gott rykte bland de självtillräckliga metallarbetarna i Sandviken. Snåljåpar med låg facklig medvetenhet. Bondgrabbar med mylla under naglarna och födda med strejkbrytarbenägenhet.
Min pappa var inte bondgrabb, hade däremot slavat hos ogina upplandsbönder som plågat honom, men härstammade från Norduppland. Sökte jobb i Verket och blev kvar. Fick länge höra att han var upplänning. Ingen riktig sandvikare.
Flera gånger per år använder jag mig av UL (Upplands Lokaltrafik) och SL (Stockholms Lokaltrafik) för att bege mig ner till Arlanda och ta Air Berlin till Europas hjärta.
Nå, ett par resor till Fjollträsk blir det också varje år för att träffa och samflanera med Astrologen och vännen Hasse.
UL transporterar mig genom de mörkaste skogar med grentäta träd som framkallar rysningar och begynnande andningssvårigheter. Emedan den urbaniserade, kaféintellektuelle Skriftställaren lider av skogsnoja.
Tåget ett veritabelt mjölktåg som vi sa förr. Stannar vid varje liten håla. Och håla finns det verkligen skäl att skriva. Från tågfönstret passeras den ena trista, fula orten efter den andra. För att bara nämna det flagnande Tierp. Påminner starkt om Neubrandenburg i forna DDR. Burr.
Det Tierp dit Nils Ferlins vän och dryckesbroder Victor Arendorff - Ferlin ägnade honom en dikt som tonsattes - kom för att tjäna som länsman. Fråga mig inte hur i all världen han fick jobbet. Berusade sig första kvällen på Gästis.
Finkades och skickades hem dagen efter. Kort tjänstgöring. Man förstår honom, hans behov av att berusa sig. Om man ser Tierp.
En ort har särskilt fångat mitt intresse: Tobo. Resenärer kliver av, aldrig någon på. Och jag har undrat över vart de tar vägen, vad de har för mål - varför Tobo. Det finns väl inga jobb i Tobo? Ingen bosätter väl sig frivilligt där?
Existerar orten mer än som en skylt på den påvra stationen? Människor kliver av tåget, försvinner bakom ett skogsbryn. Ur mitt blickfång.
Försvinner är nyckelordet. Jag har lyckats ta reda på, avslöjar inte ens under tortyr hur, att på andra sidan skogsbrynet finns ett slukhål som öppnar sig. Man försvinner ned i det och är borta.
Det hände ett gäng japanska turister, biologer till professionen, som skulle studera den norduppländska faunan och floran. Planen var att kliva av i Vattholma, men de klev av okänd anledning av i Tobo, gick runt skogsbrynet med kikare runt halsen.
Försvann i slukhålet. Borta - för alltid.
Japans ambassadör i Stockholm sökte, på ängsliga släktingars anmodan, upp landshövdingen på slottet i Upsala. Den gången Anders Björk, den välkammade moderaten som Björklund kunde kallat ”stridspitt”. Älskade pangpang och militärer men kunde inte marschera i takt.
Han slog artigt men bestämt ifrån sig, spelade okunnig - om än framstod som orolig och djupt bekymrad. Lovade eftersökning och polisinsatser. Glömde löftet så fort ambassadören stängt dörren bakom sig.
Slukhålet är inget myndigheterna vill tala om, vare sig bekräfta eller förneka. Det kunde skrämma människor från att bosätta sig i Upland. Det räcker gott och väl med Forsmarks kärnkraftverk som avskräckning. Där haverier vid mer än ett tillfälle varit på gång.
Och det kunde skada turismen om slukhålet blev allmänt känt.
Jag vägrar som sagt att avslöja mina källor. Jag har dyrt och heligt svurit vid min mors döda kropp att inte göra det. Mina sageshen (läs noga, Skriftställaren kan, han också! Men fy sjutton, vad helvetes oskönt det ser ut!)) kunde riskera att själva förpassas till slukhålet.
Tystade och borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar