Håriga ben mitt i maten

Jag struntar i om jag uppfattas som en gammal perukstock. Ty jag vet. Det var bättre förr. Vårdat och ordentligt. Jag lever i fel tid. En ohyfsad sådan. 

På 50-talet släpptes man inte ombord på ett flygplan om man dök upp i kortbyxor. Vet en sakkunnig att förtälja. Kanske även närmare samtiden än så. Nuförtiden går det däremot reservationslöst an. På de långflygningar till och från Sydafrika jag begått de senaste veckorna är kortbyxor och ludna mansben flitigt förekommande. 

Vida fladdrande byxben, med risk för att kalsonger, eller något ännu mer osedligt, skall synas. Utan att jag bett om det. För att inte nämna ärmlösa tröjor med frisläppta behårade armhålor.

Det stannar inte vid det. Mitt i maten har man som gentleman att beskåda nakna fötter efter att svettiga badskor i plast tagits av. Utan att det frågats närsittande, och som bekant är det trångt i economy class, om det passar sig och man är ursäktad. 

Man böjer sig ned efter servetten och stirrar plötsligt rakt in i en fotsula. Eller ett antal föga vårdade tår. Oklippta naglar med smutsränder.

På min sista arbetsplats gav jag upp äta lunch med de övriga. Förutom det alltid förekommande struntpratet åts det på ett föga aptitligt sätt. Och jag är känslig för sådant. Det smaskades och tuggades föga diskret. Det pratades så smulor flög ut ur munnen. Värst var en voluminös kollega från Bangladesh. Aldrig sett maken till bordsskick, bristen på dylikt. 

Kanske kulturellt. Jag har sett andra asiater skyffla in på samma ogenerade sätt. Kineserna kanske outstanding.

Jag valde till slut att äta mol allena inne på mitt tjänsterum. För att slippa bevittna den pågående självutfordringen. Och det skulle vara bildade människor? 

Flygplansresor, liksom måltider, ingår väl för tusan i ett socialt sammanhang?! Man har att anpassa sig efter andra, beakta de andras närvaro - helt enkelt bete sig socialt. Visa respekt och hänsyn. Inte bara ösa på som om man är ensam i världen.

Aporna utanför huset i Morningside i Durban var utan tvekan mer sociala än många människor. Åt trevligare. Var uppmärksamma på varandra. Jag förstod inte vad de sa, men är inte helt övertygad om att det var lägre intellektuell halt på samtalet än i lunchrummet på min sista arbetsplats.