Sociologen Max Webers dystra framtidsprofetia från 1900-talets början om vad han metaforiskt liknade vid en väntande polarnatt, vi sitter inlåsta i en den instrumentella rationalitetens järnbur, tycks mig förfärande aktuell på nytt. Väck med andlighet och humanitet. Värdighet och omsorg. Medel har omvandlats till mål - övergripande ändamål eller syfte saknas. Blind vandring i ett kort perspektiv. Och ingen utbrister oförställt: - Vilken är egentligen meningen med det hela?
Den ena biten läggs till den andra, mörkret sänker sig. Ett materialistiskt, konsumtionshysteriskt kundsamhälle med marknaden som ledstjärna. En förhärskande kulturrelativism som förhindrar anläggandet av ett solitt fäste bestående av gemensamma värderingar och normer. Människor med olika världsuppfattningar och religioner förväntas leva bredvid varandra, fredligt och med ömsesidig tolerans. Vi vet att så inte är fallet i dagens Sverige. Som kristen, med demokratiska grundvärderingar och en jämställd kvinnosyn, börjar jag känna mig som främling i mitt eget land. Hotad av de icke-kristna, auktoritära och kvinnofientliga. Jag vantrivs i den samtida kulturen, för att travestera Freud.
Det måste finnas någon överenskommen mening med det pågående samhällsprojektet. Om det nu verkligen är ett sådant, värt namnet. Men vad för slags samhälle, om det inte hålls samman av gemensamma värden och normer? Och vem dikterar och försvarar dylika, förklarar dem obrytbara? Den politiska lealösheten och handlingsoförmågan är påfallande. Ad hoc-politiken. Lappandet och lagandet. De halvhjärtade brandkårsutryckningarna. Ett land utan politiskt ledarskap - i detta land lever Skriftställaren.
För många år sedan titulerade jag mig, i min teoretiska vanmakt, samhällsvetare utan samhälle. Jag tyckte att jag saknade icke-belastade begrepp för att träffande kunna analysera vad som skedde. Samhället hade glidit ur mina samhällsvetenskapliga händer. Snart kanske jag kallar mig medborgare utan samhälle. I parallellsamhällenas sönderslitande tid. Var hör jag hemma, var finns mitt samhälle?
Anne-Li, en av mina FB-vänner, berättade häromdagen med en personlig, vemodig ton om sitt förhållande till kyrkogårdar. Jag kunde känna igen mig i hennes ömsinta ord. Jag tillser för närvarande släktingars gravar i Timrå, Sandviken och Norduppland. Besöker dessa, om än oregelbundet, för att vårda och känna tillhörighet. På kyrkogården i Österlövsta, vackert belägen, där mina farföräldrar vilar, möter blicken rader av övergivna gravar. Mossbelupna stenar. Det känns så sorgligt med alla skyltar som efterlyser frånvarande anhöriga som ombedes kontakta kyrkogårdsförvaltningen.
På resande fot, vart jag än ställer min kosa, söker jag alltid upp kyrkogårdar. Strosar långsamt mellan gravstenarna, stannar till och läser på somliga. Begrundar och filosoferar. Sjunker in i mina kroniska tankar om liv och död. Fördjupar min livsnärvaro. Jag behöver dessa kyrkogårdskontemplationer - i värnandet om den ömtåliga livskänslan.
Det skrämmer mig att direktkremeringarna ökar. Traditionella begravningsceremonier förskingras. Kulturarvet förnekas. Det gemensamma upplöses. Vad kommer i stället?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar