Att vara radikal är att gå till roten med allt, underströk Karl Marx. Jag översätter det till att se verkligheten utan någon ideologisk förblindelse. Våga se den. Utan att fråga sig vad som enligt påbjuden mening är tillåtet eller lämpligt att säga om samma verklighet.
Ta bladet från munnen - kosta vad det kosta vill. Det är att ha integritet, vara rakryggad. Hur många är det senare? Du? Handen på hjärtat!
En gång kände jag och tyckte mycket om Patrik, född i Grekland men flydde på 1960-talet undan juntan till Sverige. Det var i Den eviga ungdomens stad jag lärde känna honom. Vi kom att ha barn på samma dagis - Kapellgärdet med rykte om sig att vara rött. Efter många år utan kontakt stötte vi ihop december 2009 i Havanna. Patrik var mycket kritisk mot vad han såg på Kuba. Inget undgick hans vakna blick och han var inte beredd att legitimera det han uppfattade som skevheter, för att inte säga tokigheter och skamligheter.
Kritisk solidaritet - inget annat. Vi reste några år senare tillsammans till Västbanken. Samma sak där. Patrik skrädde inte orden. Det var befriande att vistas i hans närhet. Man behövde inte lägga band på sig, kunde känna sig fri.
Han var vänsterpartist men vägrade att sätta på sig ideologiska V-glasögon och låta dem färga verkligheten. Till skillnad från hustrun, inlåst i en självvald ideologisk bur.
I Upsala drev han närbutik. Slet nästan dygnet runt för att få den att gå ihop. Utan att ta ut lön. En dag fick han för sig att kliva upp på socialkontoret och ta reda på hur mycket man kunde plocka ut i diverse bidrag utan att arbeta. Socialbidrag. Bostadsbidrag. Och annat. Han blev rasande när han fick veta hur det låg till. Och framförde det.
Jag säger det igen: han var vänsterpartist, men en i ordet bästa mening radikal person som vägrade låta ideologin, hur sympatisk och progressiv den än kunde tyckas, ställa sig i vägen för verklighetsskådandet. Det gjorde honom unik. Men han stod på sig. Orädd som ingen annan.
Nu är han till min sorg död sedan ett par år. Jag saknar honom, såsom han var som person. Mycket. Mig kallade han, med glimten i ögat, ”den långe fan”. Själv var han kortvuxen. Ettrig och energisk. Slagfärdig och rolig. Många skratt när man reste med honom. I Ramallah älskade alla honom, butiksägare såväl som Abbas livvakter, och frågade efter honom när han rest hem.
Jag kan bara skaka på huvudet åt dagens ledande vänsterpartister. Dinamarca, Sjöstedt och de andra humbugfigurerna. Snacka om att sätta ideologins skynke på verkligheten och förneka den senare med alla dess grava problem. V spelar med - men försöker få det att framstå som att de inte gör det. Usch.
Kanske det värsta exemplet Medborgarplatsen i Stockholm, när Dinamarca demonstrerade mot lagar hennes eget parti varit med och stiftat. Dinamarca bidrar med sitt agerande till att urholka moral och rättssamhälle. Liksom hon visar förakt för demokratin, och parlamentarisk anständighet, genom att uppträda i riksdagssalen i tröjan på bilden ovan.
V:s agerande i riksdag och utskott: bara för att få sitta med vid köttgrytorna och samarbeta med S (och inte är det mycket de får ut av eftergivenhetspolitiken) ställer de upp på den förfärliga låtsaspolitik som bedrivs. Medan landet förfaller och vad man i Norge kallar det svenska tillståndet fördjupas.
Skaka på huvudet, skrev jag. Det är för svagt. Jag känner förakt. Hur kan de kalla sig vänster och progressiva utan att skämmas? Fy satan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar