Ulleråker flyttade ut i samhället

Som student och doktorand i Upsala extraknäckte jag under flera år från och till som vikarierande skötare, som benämningen löd, på Ulleråker. Ett av de största mentalsjukhusen i Sverige på den tiden. Förr hette det sinnessjukhus. Hus för ”sjuka” sinnen. Beläget naturskönt (bilden ovan), på behörigt avstånd från de ”normala” och ”friska” medborgarnas stad.

Ulleråker förknippade jag, innan jag ens satt min fot där, med något skräckinjagande - bäst att hålla sig långt borta från. Tvångsintagning och inlåsning. Människor kläs om till ”patienter”. Bryts ned. Plågas. Knäcks. Det samhällsforskaren Irving Goffman kallade en ”total institution”. Värre än ett fängelse med tidsbegränsat straff. 

Godtycklighet och integritetskränkning. Personlighetsskadande medicinering. Även somatiska skador. Kroniska. Skakningar. Hängande mungipor. Min förhandsinställning bekräftades - med råge.

Som i ”Gökboet”. Internering på obestämd tid. (På Ulleråker rörde sig deformerade patienter spöklikt i korridorer och dagrum, de hade ”vårdats” i decennier.) Huvudpersonen i ”Gökboet” inbillade sig att sinnessjukhuset var bättre än fängelset, upptäckte snart till sin fasa att det inte stämde. Men då var det för sent. Han kunde inte ta sig ut. Den upproriske vingklipptes. Tystades. 

Som vikarie skickades jag runt på Ulleråker, skaffade mig en insyn i så gott som alla kliniker. Svårt kändes det på akutkliniken möta unga människor som ålders- och tankemässigt kom mig nära. Lätt identifiera sig med dem och deras problem. Inte sällan av existentiell karaktär - definitivt ingen fråga för sjukhuset.

Det väckte funderingar konstatera att påfallande många av patienterna var kvinnor. Jag smygläste under nattvaken journaler. Kvinnor intagna på minst sagt märklig och föga självklar grund. Många diagnostiserade ”schizofrena”, kunde förstärkas med ”paranoid”.  Misstanken föddes om att kvinnor som inte bara snällt anpassade sig till det patriarkala samhället diagnostiserades och förpassades till Ulleråker. Straffades för sin olydnad. 

En kamrat till mig var inne på att skriva en uppsats i sociologi om könssnedvridningen på Ulleråker och hur förklara den, men kom tyvärr inte till skott. 

Känslan av total institution förstärktes för min del under så gott som varje arbetspass. Om patienten hade invändningar eller synpunkter, hette det att personen i fråga ”saknade sjukdomsinsikt”. Blev patienten högljudd, sa man att patienten var ”agiterande”, kanske ”hallucinerade”. Insättning av ännu mer medicin, locket på. Även bältning förekom, patienter som med våld och trots protester lades i bälte.

Konstnären Anna Odells uppmärksammade och omdiskuterade projekt i syfte att demaskera psykiatrin, med intagning på S:t Görans sjukhus i Stockholm som följd, kan inte nog hyllas. (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11627496.ab) Liksom konstnären Marie Bondesons projekt, värt notera att båda konstnärerna är kvinnor, inne på Gävle Sjukhus. (http://www.gd.se/kultur/konstnaren-som-skrev-in-sig-sjalv-pa-psyket) 

Det är ju inte enkelt att ”komma åt” psykiatrin. Angrips den, står den genast beredd med diagnoser och tvångsmedel. Kritikern kan alltid sjukförklaras - därmed avfärdas.

De läkare jag råkade på Ulleråker, frestas jag skaka på huvudet åt. Min teori, som jag framfört många gånger, är att de projicerade egna problem och sidor på patienterna. Jag stötte på vitrockar som var direkt obehagliga, inte minst inom rättspsykiatrin. 

Man bör komma ihåg att de flesta psykiatrikerna är inga ”riktiga” terapeuter, de är läkare och saknar tillräcklig terapiutbildning. Medicinförskrivare. Biokemiskt indoktrinerade i sin läkarutbildning. 

I slutet på 60-talet och början på 70-talet debatterades psykiatrin, hamnade i det offentliga samtalet. Inspiration hämtades från kritiker av den traditionella psykiatrin, såsom Ronald Laing, David Cooper och andra.  Filmen ”Misshandlingen” (1969) avslöjade psykiatrins repressiva roll i samhället. Om du inte sett den - gör det! Om den går att få tag på. 

I Sverige fanns i inspiratörernas efterföljd sådana modiga och humanistiskt inkännande terapeuter som Barbro Sandin (http://www.dt.se/allmant/dalarna/hon-revolutionerade-synen-pa-psykiskt-sjuka) och Clarence Crafoord. Även Johan Cullberg förtjänar nämnas.

Det var då, det. Nu läser jag till min sorg om små barn som diagnostiseras och medicineras, elchocksbehandlingar (en behandlingsform man kom på i samband med avlivning av grisar, man upptäckte att vissa överlevde elchocken och blev förändrade), neuropsykiatri, kemisk lobotomi och andra fasansfullheter riktade mot den utsatta individen. Omänskligt. Barbariskt. Skriver vi verkligen 2017?

Inte mycket kvar av det Ulleråker där jag vikarierade och som lämnade outplånliga märken i själen. Bostäder på området. Körde med bil en gång igenom området, tyckte mig höra röster från det förflutna. Själv skulle jag aldrig kunna bo där. Marken impregnerad med omänsklighet. 

Men vad värre är. Ulleråkers anda, disciplineringen skulle Michel Foucault kunna säga, har flyttat ut i samhället. Det behövs inga inrättningar av Ulleråkers slag, det går ”bra” ändå.