Vad var det han hette nu igen? Andersson? Nilsson? Äh, det är borta. Titeln på den där boken, jag hade den ju nyss på tungan. Förbaskat, också!
Minnet blir bara allt sämre. Trist behöva inse det. Gång på gång påminnas (!) om det. Det medför att resan bakåt i tiden, den jag förr varje dag företog mig med öppet hjärta, mer och mer ställs in. Kanske lika bra, eftersom jag har en tendens att hamna i ett vemod som riskerar handlingsförlama. Jag blir sittandes nästan lamslagen av förlorad tid, den tid som flytt i mer än en bemärkelse.
På en kurs i projektledning hade jag en gång som student, duktig sådan för övrigt, en specialistsköterska som vid ett tillfälle redogjorde för tecknen på demens. En lång lista. Efter en stund avbröt jag bryskt henne. Blev allt oroligare. Jag kunde ju pricka av vartenda ett. Hon försökte lugna mig: - Demens kan även drabba unga människor. Man tror gärna att det är en gammal, förvirrad människa som gått vilse i skogen. Men det behöver inte vara så.
Som om det hjälpte! Jojo, kyss Karlsson. Eller vad han nu hette.
Jag lade, utan att jag bestämde det, två varningssignaler på minnet (ibland minns man sannerligen!). Förändrad tidsuppfattning samt omotiverad ilska. Vad gäller det första hade jag en kollega, en filmvetare, som började kliva upp på småtimmarna och sätta på tvättmaskinen. Oklar om det var lämpligt, eller vilken tid på dygnet det var. Så småningom diagnostiserades hon med Alzheimer. Hon avled för några år sedan.
Till synes omotiverad ilska noterade jag hos en fram till dess närstående vän under många år i Göteborg. Plötsligt, under en lunch på en trevlig restaurang nära Järntorget, for han ut mot mig som han aldrig gjort tidigare. Över en ren och skär småsak, och det skrämde mig. Jag kände plötsligt inte igen honom. Han blev liksom en annan människa. Med arg blick. Jag greps av dystra föraningar.
Något år senare åsattes han samma diagnos som min kvinnliga kollega. Han gick bort i somras. Sista gången jag träffade honom, i våras på en institution i Örgryte, visste han inte vem jag var. Jag pekade på böcker med mitt namn på ryggen. Det hjälpte inte. Blicken tom.
Jag rusar inte upp och tvättar mitt i natten. Inte vad jag vet i alla fall. Men jag brusar lätt upp. Är mycket otålig, för minsta lilla struntsak. Men det har jag i och för sig alltid varit. Kanske vallonblodet.
Jag sitter och betraktar sorgset barnmodellerna på det gulnade fotot ovan. Valhalla i Sandviken. Där jag i mina tonår lyssnade på både svenska och internationella popband, en skimrande musikborg. Jag tror det är 1953 på bilden, jag är således bara fyra år. Efter det har ett helt liv gått. Herregud, vart tog det vägen?
Vem är den där välkammade lille pojken på fotot? Hur kände han sig när han hand i hand med den kvinnliga modellen knallade runt bland en massa kvinnor tillhöriga husmodersföreningen där hans mor var ordförande? Förmodligen utstötte samma damer förtjusta suckar. Kanske nöp i modellerna och kommenterade.
Det är svart. Jag kan inte åkalla känslorna från den där stunden på Valhalla, hur jag än försöker. Men jag föreställer mig, ansiktsuttrycket tyder på det, att det inte var med glädje den lille pojken exponerade sig inför alla husmödrar. Han tycks mig främmande. Jag känner inte honom, når inte fram till honom. Han stirrar tigande tillbaka på mig, den åldrade Skriftställaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar