”Om vänskap funnes” heter en fin liten bok av Slas, Stig Claeson, som levandegör hans dåvarande vänskap med författaren Pär Rådström. En vänskap i grunden byggd på resor och ett pågående konstnärligt utbyte. Kanske en typisk dåtida manlig vänskap. Arbetsvänskap. Inte så mycket känslor inblandade - eller uttalade. Åtminstone minns jag boken så.
- Hej du, det är Gert. Hördes det när jag lyfte på luren. Det var alltid Gert som ringde. Och varje gång fylldes jag med förväntan så fort jag hörde att det var han. Vad hade han nu hittat på?
Upptågen blev många, omgärdade med lust och skratt.
Om Gert som projektmakare, förläggare och mycket annat, han var ju mångsidig som ingen annan, kan många berätta. Den i mångt och mycket utåtriktade Gert. Den offentlige och välkände Gert. Mannen som blev något av en levande legend för många av oss och kom att betyda så mycket. Verkligen en människa som gjorde skillnad under sin vandring på jorden.
Jag vill berätta om vännen Gert. Från början var han min förläggare, men med åren kom vi att bli nära vänner. Vännen Gert som brydde sig om och visade det. Empatisk och varmhjärtad. Säkert är jag inte ensam om den bilden, men det är den som nu stannar kvar hos mig.
Alla förtroendefulla samtal under årens lopp som rörde det privata, ibland det som inte kunde vara så lätt och enkelt att prata om. Bortom upptågen och skrivandet. Han kunde berätta om Isak, jag om en närstående som från och till hade det kämpigt i livet. Gert lyssnade. Aktivt. Jag behövde hans öra.
Som mest närvarande som vän, trots sjukdomsskräcken som han dock trängde undan, när jag insjuknade i en livshotande sjukdom med becksvart prognos. Behandlingen medförde att håret föll av. I samband med ett Korpenevenemang, där jag skulle medverka, erbjöd sig Gert att raka av sig håret. I sympati. Det var inte bara en gest. Det var medkänsla.
Den 23 november 1974 tog regissören Werner Herzog på sig en varm jacka och robusta kängor, lämnade hemmet i München för att fotvandra till Paris. Herzog hade just fått veta att en nära vän var svårt sjuk, antagligen döende. Plötsligt fick han för sig att denna skulle kunna förbli vid liv men bara om han kom till fots. Uppoffringen, att marschera alla dessa mil, var således värd allt. Gert erbjöd sig att göra en Herzog, det vill säga gå från Göteborg till Gävle. Eller om det var till Akademiska Sjukhuset i Upsala. För att jag skulle förbli vid liv.
Gert visade vänskap. Det fanns en annan Gert bakom den Gert som världen såg. Jag är så glad att jag lärde känna den Gert.
Sista gången vi träffades var i våras i Dicksons hus i Örgryte. Jag förstod att han inte hade långt kvar, när han kom emot mig i korridoren. Sjukdomsmärkt och mager. Vi satt vid fönstret inne i hans trevligt möblerade rum, med Korpenböcker och tavlor och en korp, småpratade och drack kaffe.
Efter besöket begav jag mig långsamt från Örgryte in mot centrum. Utanför Liseberg stannade jag till, lyssnade till ljuden från staden, tänkte att mitt liv kommer att bli annorlunda utan Gert. Det gjorde ont inse att jag skulle komma att förlora honom, vännen Gert. Utan att jag kunde förhindra det.
Aldrig mer få höra:
- Hej du, det är Gert!
Tack, Gert, för att du var min vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar