Som en fånge på öppen anstalt

2009 for jag till till Pietermaritzburg (PMB) några mil väster om Durban för att undervisa om ledarskap för magisterstudenter inom ämnet Business Administration (företagsekonomi heter det i Sverige). Rasmässigt - jo, i Sydafrika talar man officiellt om raser - en blandad grupp. Pigga och ambitiösa. Ett par snäpp mer på hugget än svenska studenter. 

Som vanligt lade jag ner stor möda på att finna undervisningsformer som kunde roa och stimulera även mig, inte bara studenterna. Jag brukade alltid säga till de studenter jag mötte i Sverige och annorstädes: - Jag vill ha roligt när jag jobbar. Annars får det vara. Tråkas jag ut, pyser jag. 

Jag kände mig som vanligt inte riktigt fri och bekväm med att undervisa på engelska. Rätt som det var tänkte jag på svenska först innan jag uttryckte mig på engelska, jag tog en omväg. Jag fick inte till den verbala och intellektuella skridskoåkningen som med svenska studenter. (Metaforiken naturlig för en hängiven Brynässupporter.)

University of KwaZuluNatal namnet på lärosätet. Lokalerna omgärdade med sträng säkerhet. Lås och koder. Galler för fönstren. En gång rörde jag mig i mitt arbetsrum en lördag. Genast ringdes det från universitetets säkerhetstjänst för att kontrollera om det var jag som var i rummet eller någon obehörig. De hade på något sätt noterat rörelser i mitt kontor. Panopticon kunde jag ha tänkt, men gjorde det inte. 

Jag bodde på ett mycket trivsamt B&B inte långt från universitetet. Bortsett från inlåsningen. Galler, taggtrådskrönta staket och varningsskyltar. ”Armed response” stod det på mer än en. Privata vaktbolag strök runt med sina bilar. Varje morgon knatade jag i väg till undervisningen. Efter arbetsdagens slut raskt hem innan mörkret inföll. Och sedan stannade man hemma på kvällen. Någon enstaka gång med bil till en restaurang för middag. Alla i grannskapet följde samma rutiner.  Man slöt sig om sig själv. Umgicks inte med några grannar.

Efter att tag höll jag på att få spader. Det kändes som att sitta inhyst på öppen anstalt med frigång på dagtid. Så en sen eftermiddag efter avslutad undervisning knallade jag inte hem, utan tog en lång promenad med dator i väskan och allt. Mörket föll snabbt som det gör i Sydafrika. När jag kom tillbaka till mitt B&B hade Gill, värdinnan, nästan åkt på hjärtsnörp av oro. Hon var alldeles blek och darrig när jag väl dök upp. I familjen fanns erfarenheter av rån och skjutning, grov misshandel och överfall.

I Eygpten, när jag gästföreläste där, vande jag mig ganska snart vid att det strök omkring beväpnade soldater på campus och i lokalerna, undantagstillstånd rådde. Kontrollen var även stark vid ingången till hotellet där jag bodde, men efter ett tag var jag igenkänd och kunde utan vidare passera. 

I Sydafrika har jag en smula svårt för dessa gated communities, grindsamhällen på svenska. Som just nu i Morningside i Durban. Även om jag förstår att det är nödvändigt med alla säkerhetsanordningar. Kanske är det bara en tidsfråga innan det kommer gated communities till det allt oroligare Sverige också. Det inhägnade livet.