Om vi slutar tycka synd om oss själva

Lasse Hallströms filmer har aldrig tillhört mina favoriter. Förutom "Mitt liv som hund". Men efter den lockades han ju över till USA, till the big money och den konstnärligt stukande happy end-diskursen. Hallström blev för snäll som regissör. Kanske var han det redan på svensk botten, när jag tänker efter. Snäll och oförarglig. Ingen von Trier eller Ruben Östlund.

Men en afton ser jag på Netflix, trots det ovan bistert muttrade, en rulle av Lasse Hallström med särdeles träffande, dubbeltydig titel: "An Unfinished Life". Mest för Morgan Freemans skull. Jag fastnade för honom i "The Contract". Han personifierar hur idiotisk åldersdiskriminering är. Ta bara Sverige som ett väldokumenterat exempel med ofrivilliga pensioneringar av högkompetenta 67-åringar. 

Gammal är äldst. Så är det bara. Hur många ungglopar klår Freeman, jag bara frågar. Tilläggas kan att jag förliden natt på flyget mot Johannesburg såg ännu en film med Freeman, ”Going in Style”. Där han tillsammans med Michael Caine och Alan Arkin genomför ett bankrån, så intelligent planerat att man bara baxnar. Gammgubbar inte längre att räkna med? Skulle inte tro det.

”An Unfinished Life.” Om en trasig och trasslig familj. Far som grävt ned sig i kronisk sorg efter hastigt död, avgudad son. Sorgen hans liv, hans bur, han tar sig inte ut, vill inte. Han äter sin sorg. Svärdotter och änka som lever med en manipulativ psykopat till man som misshandlar henne. Till slut sliter hon sig loss. Och från sin självvalda martyrroll.

Och så människoljusen som tänds i filmen och aldrig slocknar. Den av en björn somatiskt men inte existentiellt sargade person Freeman lysande gestaltar. Med sedvanlig ekonomi i agerandet. Återhållet. En dotter som vägrar spela de vuxnas destruktiva självömkansspel. Den sargande björn som förkroppsligar den frihet människan aldrig kan erövra. Den frihet som bara kan vara naturlig. Bortom människornas taffliga värld. 

Robert Redford magnifik som fadern inlåst i sorgeburen. Den han själv skruvat ihop. Nycklarna som bortkastade. Vi är våra egna fiender, som en terapeut jag kände i Upsala brukade säga. Men vi skyller på andra.

Jag avslöjar inte handlingen närmare. Se filmen! Den visar hur förlåtelse och försoning mot alla odds är möjlig. Fastrostade lägen kan brytas upp. Sorg vara möjlig att leva med. Närhet lägga sig i stället för frost. Jag känner plötsligt hopp. 

En öppnande film. Vi kan sluta tycka synd om oss själva. Och på väg att helas kliva in i våra liv. De ofullbordade.