Bonjour, kommissarie Maigret!

Jag läser Georges Simenon igen. Det var ett bra tag sedan. Trevligt återknyta bekantskapen med kommissarie Maigret! En man i hängslen som röker pipa. En personlighet. Strosar runt, liksom på måfå, när ett mord skall klaras upp. Till synes osystematiskt och intryckssamlande. Förlitande sig på magkänslan, intuitionen, den inre kompassen. Ledtrådsparadigmet, skrev någon samhällsvetare om. Men jag vet inte om det stämmer på Maigret. Han söker inte ledtrådar. De liksom bara ramlar över honom. Och först kanske han inte ens betraktar dem som ledtrådar. Slumpen styr - om det finns något som heter slump. Och han har funnit sin metod, bättre: antimetod. Med Johan Asplund skulle man kunna säga att han undrar inför brotten. Och denna undran vägleder honom.

Simenon är ingen Raymond Chandler. Ingen explicit samhällskritik i hans böcker. Kritik, nej snarare ett konstaterande, av hur till synes vanliga människor är.  Bakom vardagsfasaden. Och hur banal kriminaliteten egentligen är. Maigret är ödmjuk och gör ingen stor sak av det, fördömer inte. En lakonisk hållning till tillvaron och polisjobbet. Laid back, kanske man kunde säga. I så fall häda genom att använda ett engelskt uttryck om en patriotisk fransman. 

De böcker jag läst kom ut 1948 och 1949. Inget EU. Ett annat Frankrike. Inget undantagstillstånd. Långt till terrorister och det kallblodiga mördandet av oskyldiga. Algeriet fortfarande tillhörande Frankrike. Avkolonialiseringen av Afrika ännu inte börjat. En stabil värld. Men med mordgåtor som skall klaras upp. 

Simenon läser jag icke minst för att han skriver så förbaskat bra, han är en ”riktig” författare som William Faukner och andra kanoner intygat. Ingen Läckberg eller någon annan av de billiga deckarförfattarna som det går tretton på dussinet av. För övrigt skulle jag inte säga att Simenon skriver deckare. Jag njuter av hans språk, han som skrev en bok på fjorton dagar, om jag förstått det rätt. Det märks inte. 

Jag trivs med Maigret, stundtals butter och taggig, men även en livsnjutare som gärna frekventerar mysiga eller dolska barer och funderar över tillvaron samtidigt som han sippar på ett glas vitt vin. (Maigrets pappa var för sin del en flitig gäst hos prostituerade.) Och jag älskar kliva in i den speciella atmosfären, det Frankrike som Simenon skapar och som är hans eget. Även om boulevarder i Paris namnges och jag lätt kan finna dem på karta. Och även om jag aldrig varit någon frankofil, älskar jag landet när Simenon framkallar det. 

I Köpenhamn bor en konstnär, Erik K. Christensen, vars naivistiska tavlor jag älskar. Han målar sitt eget Köpenhamn, det som man näppeligen stöter på om man rör sig i den danska huvudstaden. Och jag brukar säga att jag skulle vilja kliva in den målade staden och flanera på på tavlornas gator. Liksom jag vill kliva in i Simenons Paris.

Bonjour, kommissarie Maigret!