Sparkstöttingen

Den omutlige, sarkastiskt dräpande österrikaren Thomas Bernhard är min favoritförfattare framför alla andra. Mannen som inte bekymrade sig om styckesindelningar, utan lät texten likt en stormflod välla fram, hade sin morfar som idol. Min morfar var min idol. Ingen satte sig på honom, den storväxte och orädde Alfred i skor storlek 48. Med det förpliktigande efternamnet Stake. I generna tyska smeder. 

När morfar blev änkling kunde han knappt koka kaffe. Mormor hade stått för allt hushållsarbete, underhållet av den levande maskinen. Jag tyckte om att besöka honom i enrummaren i pensionärshemmet. Större än i ett rum och kök bodde han aldrig under sitt sjuttiofemåriga liv, han som tvingades börja gå skift när han var blott tretton, företagsläkaren utfärdade ett intyg. Om jag räknar bort sommarstugan, på mark som tillhörde bolaget. Detta Sandvik som ägde allt och alla. Rena livegenskapen. Ett utmätt liv i skuggan av Verket.

Han lämnade mig i fred, ställde först fram Pommac och en kubb. Trygg sjönk jag ned i soffan. Bläddrade i Folket i Bild/Kulturfront. En följetong av Richard Wright (nedan) fångade mitt intresse. Negrer som besökte en ”bordell”. Drog på sig en tingest av gummi som hette ”kondom”. Jag kunde inte för allt i världen räkna ut vad det var bra för. Kan inte ha varit gammal. Och mycket oskyldig. 

Det här utspelade sig för mycket länge sedan. När man fortfarande kunde ställa ifrån sig cykeln utan att låsa den. Om natten gå genom stan utan att bli nedslagen och rånad. 

Lilla julafton firade vi varje år. Det var tradition. Dagen före den riktiga. Provsmakning av skinka och syltor. Karlarna fick en sup, men knappast mer än en. 

En bitande tjugotredje december om aftonen är vi, mina föräldrar och jag, på väg till min syster och svåger för att fira lilla julafton. Knarrande kallt. Ångar ur munnen. Jag på spark, mina föräldrar några steg före, småpratande med varandra. Jag minns plötsligt Richard Wright och frågar spontant om hjälp med att förstå: ”Mamma, vad är en bordell?” Blixtsnabbt: ”Det behöver du inte veta!”

Hård röst. Jag blev med ens rasande, kände mig förnärmad, skickade i väg sparken mot hennes smalben, den träffade, det måste ha gjort riktigt ont. Hon sa emellertid ingenting, skällde inte ut mig, straffade mig genom att tiga hela kvällen som blev helt förstörd för min del. Jag strök runt henne, utan att få kontakt. Hon undvek mig. Ledsna, skuldbeläggande ögon. Kunde jag bara ha sjunkit genom golvet. 

Belysande. Så uppfostrades jag i Staden utan nåd. Inga ord. Inga argument. Blickar som kunde vara riktigt skarpa. En markering med kroppen. Kanske vände hon sig bort. Jag fick gissa mig fram, försöka lyssna efter det som inte sades, ofta hasa mig fram som på tunn is. Lika ofta med skuldkänslor. Inte alltid jag kunde räkna ut vad jag hade gjort. 

Jag utvecklade med tiden en kroppsspråklig paranoia. Det brukade jag, även om det var en smula överdrivet men sådan är Skriftställaren till sin natur som bekant, upplysa mina studenter om. Och tillfoga: ”Bli inte rädda när jag stryker runt och fäster min blick på er. Jag försöker läsa av vad ni tänker. Ni säger ju ingenting! Vad tänker ni?!”

Otåligt: ”Tala först och tänk sedan!”

Kunde jag utbrista, när jag inte orkade med undervisningspass som likvakor. När ingen sa någonting. Förmodligen skrämde jag slag på mer än en av mina studenter. Snart preskriberat i så fall.

Orden är bara toppen på ett isberg, brukar kommunikationsexperter predika. Det mesta av vår kommunikation är icke-verbal och rör sig under ordens yta. Jojo, fråga mig bara. Det lärde jag mig tidigt.