Skäms, Skriftställaren!

Håll dig till texten enbart och stanna kvar därinne i den med skarpa ögon, gå inte utanför. Som den nykritiska skolan inom litteraturvetenskapen, med I. A. Richards i spetsen, uppmanade och utvecklade i enlighet med för denna teoretiska hållning passande läsmetoder. Även dekonstruktionister som Jacques Derrida var inne på samma linje. 

Bortsett från textförståelsen och vad den kräver: Fråga aldrig efter författaren bakom en text. Försök inte att närma dig honom eller henne. Du riskerar bara att bli besviken. Klokt. Även om man är nyfiken på personen av kött och blod, ur vars hand en text sprungit. Men det är texten, och texten endast, som gäller. Glöm biografi och psykologi. Håll avstånd till författaren in persona.

Ebba Witt-Brattströms ”Århundrandets kärlekshistoria” kanske jag borde läsa. Personer, vars omdöme jag litar på, har presenterat den för mig på ett lovande sätt. Men så fort jag är på väg mot boken, ser och hör jag den beskäftiga EBW framför mig. Syster Duktig. Vet alltid bäst, sätter sig på höga hästar, docerar och talar om hur det ligger till. Jag vet att det är fånigt och irrelevant, men förmodligen och med största sannolikhet kommer det att hindra mig från att öppna boken. 

Göran Greider, så min latenta aversion är med andra ord inte genusstyrd, har jag fått för mig är den där om vilken man säger i Rapport, Aktuellt eller diverse soffprogram när man snabbt behöver få tag på någon för en kommentar: - Ring Greider, han ställer alltid upp! 

Och det gör han uppenbarligen. Karln går mig på nerverna med sin blotta uppenbarelse, det är tyvärr bara så. Jag har sedan länge slutat läsa honom, Bror Duktig, och hans inlägg. Lyssna till honom - näpp.

Kanske skulle en konfrontationsterapeut säga, och med visst fog: - Både Witt-Brattström och Greider skänker dig spegelbilder. Du vill inte möta dig själv, svårare än så är det inte. Det är klassiskt. 

Skriftställaren som beskäftig och docerande? Besserwisser? Tja, fråga den som vet. Jag kan ju inte se mig själv. Och jag brukade faktiskt uppmana mina ledarskapsstudenter, utgående ifrån att ett gott ledarskap bottnar i självinsikt: - Fråga dig, vem du retar dig på. Där har du dig själv.

Nå, jag kanske inte är så unik vad gäller detta med att ställa författaren framför texten, låta den förstnämnda påverka och färga hur man uppfattar den senare, ibland utan att ens läsa den, som sagt. Jag vet sådana som inte läst Heidegger. Inte Carl Schmitt. Inte Céline. Men ändå har färdiga uppfattningar som inte låter sig nyanseras, eller ens diskuteras, om samtliga. De två första nazister. Den sistnämnde antisemit och rasist. 

Det är allt. Mer behöver man inte veta om dem och definitivt inte läsa dem. Glöm allt vad intellektuell anständighet heter. Kanske har jag sällat mig till detta trista, icke-läsande gäng med sina förhandsuppfattningar? Skäms, Skriftställaren! Vad är det för fasoner på ålderns höst?!

Det är nu inte alltid så att författaren, med min benägna hjälp, förstör sin egen text för mig. Om vi påminner om rösten som inbjudande eller alstrande motstånd. Tänk Myrdal, med förtjusning hör jag hans röst. Den knarrande framlidne Västeråssonen Lars Gustafsson, ännu mer förtjusning. Sven Stolpe med sin schvung och frenesi - ojojoj. 

Jag vill vad dessa tre anbelangar höra rösterna, de tillför och gör skillnad. Funderar på skaffa ljudböcker där de läser själva, åtminstone de två första. Vet inte om Stolpe läste in någon av sina böcker. Om inte, borde han  gjort det.

Vad var det Strindberg sa: - Polemik förutsätter att man inte läser sin motståndare. Eller något sådant. Han kunde han, den gode Ågust!