70? Det kommer jag aldrig att bli!

Min kärleksfulla, obrytbara relation med den rödvita huvudstaden sträcker sig långt tillbaka. Jag minns första kontakten med Danmarks största turistattraktion, fristaten Christiania. Ute på Christianshavn, där förr en garnison var lokaliserad. 

En fristat mycket mer än haschröken och flummandets. Frisinnets. 

Konstnärer håller till där. Kreativa småföretagare. De svarta lådcyklarna bara ett exempel. Jag är säker på att det har varit mycket mer än knarket som i alla år retat det småborgerliga etablissemanget. Och framkallat krav på polisingripanden och stängning. 

Freedom´s just another word, for nothing left to lose. Eller hur det lyder i sången. I Sverige lyckades marodörerna demolera gamla Haga. Men i København gick de bet. 

Kontakterna på 70-talet med kolleger på Handelshøjskolen. När jag skrev om svensk fackföreningsrörelse och de om den danska motsvarigheten. Ölindränkta nätter i Ballerup. Heta diskussioner. Som kändes som om de betydde något. Nuförtiden ber jag hellre. 

Jakten efter adresser när jag skrev på min bok om Søren Krøyer och hans Marie. Inte för inte omtalad som Danmarks vackraste kvinna. Framförallt deras i hela staden beryktade hus som inte liknade något annat. Ett sagohus. 

Tivoli. Förstås. Dirch Passer. Geniet. Kim Larsen. Nationaltrubaduren. Rockpoeten. Behärskade den svåra konsten att skriva enkelt. Sanne, rockdrottningen. I trånga gränder skuggorna efter Kierkegaard och Brandes. Giganterna. Strunge icke att förglömma. 

En stad är ingenting annat än sina stadsdelar, som någon skrev lustfyllt om. Såsom Vesterbro. Där jag alltid tar in på trivsamma hotell Saga strax bakom hovedbanegården. 

I dag bjöds jag på förnämlig födelsedagslunch i København av livskamraten. Hos bröderna Price, Adam och James, vars matlagningsprogram i tv jag ser med den största förtjusning. Trots att jag aldrig lagar mat. Eller varit den minsta intresserad av matlagning. 

Men deras ömsinta nojsande och gnabbande i köket roar. Och när de bilar runt i Danmark och lagar lokala rätter, får man sig en dos kulturhistoria på köpet. I Grundtvigs anda är de sanna folkbildare. Därtill underhållande och lättsamma. 

Om någon vid mitt första möte med Köpenhamn, många år sedan, hade sagt att jag skulle komma att fira min sjuttioårsdag i samma stad, skulle jag ha slagit bort det. Och muttrat:

- 70? Det kommer jag aldrig att bli!

Men det blev jag. Uppenbarligen. 

Bild: De såta matlagningsbröderna. (Foto: dr.dk)