Jag valde inte att födas

Även döden har ett sätt att övervintra, konstaterade Stig Dagerman. Existentiellt trött och förbi, med förlamande skrivsvårigheter, tog han sitt eget liv. 

Oktober och fallande temperatur, till skillnad från den envisa kroppstemperaturen som erfordrar dagligt intag av Alvedon. Höst och djupnande mörker. Sedan återigen en vinter. 

Man önskar man vore en flyttfågel, höll på skriva "flyktfågel", på väg mot varmare breddgrader. De vintern flyktande fåglarna är klokare än människorna som biter ihop och stannar kvar. "Övervintrar." Vilket hemskt ord! Tränger frostfruset in i märg och ben. 

Allt svårare blir det för varje år att ställa in mig på kylan. Länge håller också den förbannade vintern på. Alltför länge. Som vore den ett ovillkorligt straff för något man inte är medveten om att man gjort. 

Men om klimatalarmisterna, Greta och det strejkande - mot vad, egentligen? - gänget, har rätt, är de kalla vintrarna snart historia blott. Den som lever får se. Prästen lever på synden, klimatalarmisterna på koldioxiden. 

Åt att vi föds kan vi inget göra. Det är ofrivilligt. Jag misstänker att ganska så många skulle tacka nej om de erbjöds en möjlighet att välja bort livet. Om de tillhandahölls en förhandsresumé på ett väntande svårt liv med sjukdomar och elände. Slitet i jämmerdalen. 

Någon gång har jag dragit till med att det är rena övergreppet att kasta ut - existensfilosofen Sartre använde det uttrycket - ett barn till världen. 

Kanske i anslutning till att jag skrev om Søren Krøyer, han den oönskade från Stavanger. Oäktingen. Framgångsrik blev han, den störste av danska konstnärer. Men melankolin följde honom livet igenom som en trogen hund, vek aldrig från hans sida.

Jag, sladdbarn till råga på allt med allt vad det innebär av kroniskt tvivel om jag var önskad eller icke, valde inte att födas. Inte heller var. Det senare det värsta av allt. Nu blev det i järnbärarland. Rakt in i brukssamhällets järnhårda diskurs. 

Jag brukar tänka att varför kunde jag inte ha fått födas i Berlin! Jag dras ju dit som om det vore min hemstad. Där jag egentligen hörde hemma. Magneten för en hungrande själ. 

Kanske levde jag där, med en stimulerande atmosfär som ingen annan stad på europeisk botten, i ett tidigare liv? Varför annars så starka känslor för staden? Känslan av att komma hem varje gång planet landar på Tegel! En befriande känsla. Andetagen blir lättare. 

Varje dag läser jag BZ, Berliner Zeitung, på nätet. Rapporter från die Heimat. Uppdatering som är rena medicinen. 

Om tre veckor veckor "hemåt" igen, för att skriva. För första gången landa på Schönefeld, den gamla DDR-flygplatsen. Sehnsucht präglar redan mitt sinne. Vilket härligt ord! Smaka på det. Tyskans expressivitet, dess kraftfullhet, saknar svenskan.