Du, Rudi

Rudi, jag träffade Dig aldrig IRL som det akronymiskt heter i digitaliseringens tidsålder. När det mesta, påstår man, händer i de sociala medierna. Samma månad och samma år som jag disputerade avled du i badkaret i Århus. 

I sviterna, ett epileptiskt anfall, efter attentatet mot dig och din hjärna. 

Skotten som avlossades mot dig på Kudamm. Från en förledd och förvirrad figur, förläst sig på den lögnaktiga Springerpressen. Och som i fängelset begick självmord genom att trä en plastpåse över huvudet. 

Du dök upp i Upsala vid ett tillfälle. Ett möte i föreningen Verdandi där jag ett kort tag var sekreterare. Men jag träffade dig inte då heller. De som gjorde det berättade om en blyg, tillbakadragen Rudi i sandaler. 

Mötet hölls i Flustret, innan den klassiska restaurangen brann, invid Svandammen. Nära Bollhuset, där ett stormöte beslöt utestänga judiska medicinare på flykt undan nazisterna. Skamligt kapitel i universitetets historia. Rudi kände säkert till händelsen.  

Tillbakadragen. Inte den hänförande talaren jag hört andra i Berlin vittna om. Mannen som utan manus talade i timmar. Trollband sin publik. 

Min vän Erik, Danmarks främste medborgarlönsförespråkare, fanns i Århus och vid universitet när du givits en fristad där. Men jag minns inte om Erik berättade om någon närmare kontakt med dig. 

Jag tror inte det. Jag vill minnas att han noterade att du fanns där. Inte mer än så. Han observerade dig. Språkade aldrig med dig. 

Århus i Danmark, den fristad som teologen Johannes Sløk möjliggjorde. När du, Rudi, och din familj i exil inte togs emot någonstans. "Samhällsfiende" betecknades du som. Knäppt. Du som VILLE ett samhälle. Ett samhälle värt namnet. 

Varje gång i Berlin söker jag upp din grav. Står en stund vid den med mössan i handen. Inte så långt borta vilar en officer som deltog i 20 juli-attentatet mot Hitler. (Stenen nedan.) Hängdes. Ni kunde sträcka varandra handen. Samma andas barn.

Studentrevolten i Tyskland låter sig inte att förstås om man inte inser bakgrunden, protesten mot övervintrande nazister. Den västtyska statsapparaten var överlusad med dem. Som om inget hänt. 

En gata på Freie Universitäts campus är uppkallad efter dig, Rudi. En stor ära. En student från den röda tiden som får en gata uppkallad efter sig! Inga dåliga grejer. Men du, Rudi,  personifierade den frihetliga FU-andan. Du var FU. Det antiauktoritära tänkandet. 

Inte för inte heter det ju det FRIA universitet, det i jämförelse med andra universitet, Humboldt i Östberlin icke att förglömma, det som var Berlinuniversitetet, inte lastgamla.

Vermisst dich, Rudi! Men förvaltar det intellektuella arvet. Försöker. 

Du citerade filosofen Ernst Bloch, levde efter det, om att människan måste leva upprätt. Vad annars? 


Foton: Skriftställaren