Berlinflanerar med tankar mörka som natten i sällskap

Jag läser Maciej Zarembas självbiografi "Huset med de två tornen". Svårt att släppa den, frestande sträckläsa. Välskriven, gripande och omaskerad, en själs utvecklingshistoria. Zaremba föddes 1951 och växte upp i Polen. 

Sovjets kalla hand över landet. "Nyckelpigor" som Zaremba minns att övervakarna kallades.

Antisemitismen. Trots kommunisternas vackra retorik. Fy tusan, vilket land! Vännen Anna hemma i Gefle har försett mig med en mer nyanserad bild av landet. Jag handledde en uppsats hon skrev om Polen. Hennes stolthet som polskt född kvinna styrde pennan.

Jag minns från Upsala judiska sociologer från Polen som upplevt antisemitismens följder för dem privat och professionellt. Och flytt sitt land. De hade inget val. Den realsocialistiska regimen uppmuntrade judeförföljelse. 

Strosar långsamt runt på gatorna i fridfulla Dahlem i Berlin. Tankar slår följe med mig utan att jag kan förbjuda dem det. Mörka som natten. En viskar: - Det kommunistiska Polen hade inte varit möjligt en enda dag utan lojala väktare och lydiga fångar. 

Vad jag famlar efter, det tanken leder mig till utan att jag kan förhindra det, är momentet av frivillighet. Om nu något sådant finnes. Värt att ocensurerat lyfta fram för att förstå, möjligtvis. Kanske är jag blott en obotlig idealist. Vakna, Skriftställaren, vakna!

Men om ingen vaktar, sätter nyckeln i celldörren? Ingen låter sig inlåsas eller övervakas? Då skulle de totalitära rikena falla som sandslott. Kanske är det så, hemska tanke bort från mig!, att vi omedvetet tycker oss förtjänas att förtryckas? 

Därför inget motstånd. Inget uppror. De inställda upprorens tid skrev PO Enquist om. Kanske alltid varit på det viset. Inte tidsbundet. Djupare än så. Genom historien samma fenomen - lojala och lydiga. Fasansfulla tanke. Kall som den väntande polarnatten.

Sverige, dagens Sverige, skrämmer mig därvidlag. Men än någonsin. Totalitärt åsiktsklimat råder. Opinionsväktare och tigande undersåtar. 

Jag stryker förbi trevliga radhus som byggdes som tjänstebostäder åt SS. Tredje Riket. Alla som lät sig svepas med. Efter kriget hade ingen varit nazist. Uppenbarligen. Kanske väntar något liknande i Sverige så småningom. 

Alla var egentligen kritiska gentemot den tygellösa migrationspolitik som förstörde landet. 
Kommer det att låta från flocken.

Jag har bestämt för mig att DDR-dissidenten, författaren Jürgen Fuchs - köptes cancersjuk, efter bestrålning i Stasi-fängelset Hohenschönhausen, vilket han kanske inte var medveten om, fri av förbundsrepubliken - har en park uppkallad efter sig här i Dahlem.  

Jag finner den inte. Ute på promenad utan min stav ställer jag in sökandet. Gången börjar tyckas mig ostadig. Och i morse var febern tillbaka, merde! 

Återvänder till hotellet för att läsa Zaremba.