En av mina tidigare ledarskapsstudenter, jag avslöjar barmhärtigt nog inte hans namn (kanske skäms jag också för att min förhoppningsvis kritiskt anlagda utbildning inte "tog"), blev en sådan där livsstilsguru. Eller vad de kallar det.
Han tjänar förmodligen gruvligt med pengar på att fara land och rike runt med en glittrande väska packad med floskler och hurtiga tillrop.
Jag har varit inne på hans flashiga hemsida, skakat på huvudet åt alla självklarheter. Vem i hela friden betalar dyra pengar för att lyssna till dylika banaliteter? Uppenbart många. Svältfödda på - ja, vad egentligen?
Äh, jag är bara avundsjuk. På hans flis. När jag som flitigast föreläste om medborgarlön, liksom gurun runt om i landet, var det aldrig stora pengar inblandade. Ibland föreläste jag till råga på allt pro bono.
Ingen som kunde betala. Inte en spänn - men jag behöll min själ.
Du måste fatta ett beslut, lär gurun ut med hjälp av trådlös mick, laserpekare och proffsiga slides. Ett beslut om hur du vill leva ditt liv. Du har ALLTID en valmöjlighet. Men du måste våga. Ta språnget. Jojo.
Tidigt valde jag, om jag nu överhuvudtaget valde eller bara lät saker och ting ske under fatalismens ledstjärna, i så fall åt skogen fel. Om jag vetat vad jag grånad och erfaren vet i dag, skulle jag ha blivit yrkespolitiker. I vilket parti som helst. Höger eller vänster.
Tigit värre en mumie och partilojal suttit av ett par, tre riksdagsperioder. Sedan kvitterat ut en bra pension. Gjort en Elin Lundgren. För att referera till en S-riksdagskvinna från min hemstad som enligt egen utsago röstar med partiledningen i alla väder.
Vad hon än personligen tycker om migrationspolitik och annat. "Man röstar ju med majoriteten." Hon har verkligen låtit partipiskan vina utan några invändningar. Ett partihjon som ledningen älskar. Underkastelsen är förvisso pekuniärt belönande för Lundgren.
Eller också skulle jag valt att bli direktör. Inom privat eller offentlig sektor. Som dirre kan man göra bort sig ordentligt och bli avslöjad. Vara hur inkompetent och olämplig som helst. Ändå landa mjukt med fallskärm. Kunde det bli bättre?
Nu sitter jag efter statlig anställning - mångårig sådan, nota bene - med provocerande låg pension. Efter att Persson och hans sig själva berikande hejdukar förskingrat det goda pensionssystem vi hade. Och inser det är för sent att hitta på något inkomstbringande.
Framtiden är röda prislappar. Vrida och vända på de hårt beskattade - seniorer har inget "jobbskatteavdrag" utan straffbeskattas - slantarna.
I Chile demonstrerar folket så det står härliga till. Det utlöstes av höjda biljettpriser i tunnelbanan. I Libanon likaså. Fullt fräs på gatorna efter att brasan antänts. Inget mjäk. Ingen undfallenhet.
I detta arma land är folket förslavat och lydigt. Så att välja (!) att bli agitator och upprorsledare, en tanke jag lekt med om sanningen skall fram - lika bra att glömma på direkten. Även om jag, om jag får säga det själv, har ordet i min makt.
Men inte skulle det inbringa några stålar. Tillbaka till vardagens lunk. Till lunch en burk sardiner av lågprismärket Eldorado.
Bild: Wikimedia Commons
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar