När en svart man kom till den lilla staden i skuggan av Verket

När kan det ha varit? Troligen mot slutet av 50-talet. 

"Negrer" sa vi på den tiden, utan att reflektera över ordvalet. Långt före kränkningskulturer, rasifieringsdebatter och diskrimineringsanmälningar hit och dit. Svarta människor var sällsynta i Sandviken när jag växte upp. 

Eftersom jag läste SE, DEN KÄRN-SVENSKA BILDTIDNINGEN presenterades den på omslaget, kunde jag beskåda afrikaner där på sidorna. Men aldrig på de helvita gatorna i uppväxtstaden i skuggan av Verket. Brukssamhället på sidan om världen. 

Men så plötsligt. En grannflicka, tillika grann som få, som flyttat till Stockholm, började sällskapa med en svart man. Ryktet flaxade snart omkring på bruket. På förfasandets vingar. Hur bara kunde hon? Hur hade de överhuvudtaget träffats? 

Var han jazzmusiker? Reste med en cirkus? För något riktigt jobb, läs: jobba i en fabrik som Sandvik, kunde han väl ändå inte ha?

På krokiga vägar hade vi i kompisgänget snappat upp att hon och fästmannen en kommande söndag skulle besöka föräldrarna. De bodde i längan parallell med vår. 

Vi grabbar lyckades, likt snokande privatdeckare, lista ut exakt när besöket skulle ske. Stod förväntansfulla på pass bakom ett hörn. För första gången skulle vi i levande livet få se en svart man. Direkt från djungel och vilda djur. Som kliven ur Tarzanfilmerna på matinéerna. 

Vår fantasi saknade gränser. Och vi hiade upp varandra.  

Så kom paret långsamt strosande nedför Barrsätragatan, förälskat arm i arm. Första besvikelsen: den svarte mannen prudentligt klädd i vit skjorta och slips. Vad hade vi väntat oss? Höftskynke? Spjut i näven? Krigsmålning?

Vi tävlade om vem som först skulle hinna fram och hålla upp porten, knuffades med armbågarna. Vi ville höra hur han pratade. Få honom att öppna munnen.

Jag vann. Den svarte fästmannen artigt: - Thank you! På god engelska! Återigen besvikelse. Vilket tungomål hade vi förväntat oss? Något obegripligt?

Så hände det som absolut inte fick hända: Grannflickan blev havande, min mors uttryck, med mannen.

Hon flyttade hem till föräldrarna och födde sitt barn, utan att vara gift. Ensamstående. En oäkting. Tillika en mulatt. Omöjligt. Helt omöjligt. Iskyla omgav henne snart i den lilla staden i skuggan av Verket. Tystnad och onda, menande ögon. 

Den konforma bruksmänniskan var hård och oförsonlig mot allt som avvek från det som ansågs normalt och passande. Min far, härstammande agrara trakter i Norduppland, utsattes för förnedrande initieringsritualer när han började nere i Verket. 

Så skulle en upplänning tas. Sandviksarbetarna visste hur man tuktar en bonnläpp och utböling. 

Till slut orkade den granna grannflickan inte mer. Klev upp på järnvägsspåret med den lilla i famnen. Snart spred det sig. Vi grabbar cyklade allt vi kunde till olycksplatsen nedanför vattentornet. Ett förskräckt utrop: - Titta, en tå! Det var en halvt rutten potatis.

Jag har skrivit om detta en gång tidigare. I den självbiografiska "Inte ska väl Humphrey Bogart gråta". Efter publicering ett sting av samvetskval. Det kunde ju finnas efterlevande som inte ville få det smärtsamma på nytt framdraget i ljuset.

Det händer någon enstaka gång att jag färdas förbi olycksplatsen. Jag minns allt, trots sämre minne rent allmänt, som vore det i går.