Berlin, Berlin, nur du allein. Som ingen annan stad knep och äger du mitt hjärta. Och jag måste bara återvända och återse.
Landar för första gången på Schönefeld. Den forna DDR-flygplatsen. Ich bin zurück! Det känns som att komma hem. Det är här och ingen annanstans jag hör hemma. Det berättar den sinnesstämning som sig infinner.
Men den speciella Berlinatmosfären är under attack från exploatörer. Skyskrapor reses. Tränger undan. Tar visuell plats. Manhattan i stället för Alexanderplatz. Gallerior med blanka ytor. "Steel and glass" som Lennon sjöng. Konsumtion - inte kreativitet.
Jag måste blunda, återkalla. Ta tillbaka det Berlin som var - och förblir hos oss i själen berlinare. Före och utan vandalernas framfart.
David Bowies underbara "Where are we now?". Stadshymnen. Lyssna medan du blundar. Där har du ditt Berlin som du vill ha det.
Logi i Dahlem som senaste gången. Överklassreservatet Dahlem med flotta hus. Nästan som eller åtminstone snäppet under Wannsee. Men med Ruhe. Gators idyll. En stadsdel att försjunken långsamt strosa i.
Stadsdelen hyser Freie Universität. Jag har hört illavarslande signaler från andra tyska universitet om rättning i leden. Men FU? Av alla. Pk-varning även där? Sista bastionen i så fall.
I våras, i april, var jag här med feber, mådde sannerligen inte bra, orkeslös och matt. Nu har jag varit feberfri i en vecka. Långsamt återvänder krafterna. Måtte återhämningen fortsätta.
Ska skriva på ett bidrag till en antologi om digitaliseringens betydelse. Personligt ska det bli från Skriftställaren. Annorlunda kunde han inte göra det.
Gravbesök väntar, wie immer. Rudis och Ulrikes gravar. För förankring. Påminnelse. Uppfordran.
Jag umgås med döda. Ach so? Hellre det än med levande döda.
Ich bin hier!
Bild: U-Bahnhof Dahlem-Dorf
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar